Det är en dag i slutet av november 2014 och jag skumpar fram tillsammans med Abdishakur och Hibaq på väg från Hargeisa, huvudstaden i det av inget annat land erkända staten Somaliland.

Somalia är ett land av krig och konflikt, men Somaliland är något annat: här fungerar demokratin, här råder pressfrihet och gatorna är befriande tomma från beväpnade soldater (även om allt förstås långtifrån är perfekt).

Det finns vita fläckar där våld, terror och krig dominerar vardagen. Och så finns det de där andra fläckarna: de som ingen bryr sig om därför att de är för mycket vardag, för att de saknar det som gör det så enkelt för journalister att leverera dramatiska bilder och texter.

Jag har tänkt på detta många gånger genom åren. På 1980-talet flockades vi journalister till Centralamerika och krigen i Nicaragua, El Salvador och Guatemala. Men Costa Rica, det enda land som faktiskt fungerade, var det ingen som brydde sig om. På sin höjd sa vi något raljerande om Costa Ricas tråkighet.

Ändå, vågar jag hävda, så var Costa Rica drömmen för de allra flesta människor då och där i Centralamerika. De ville varken ha dödspatruller eller revolutionära sånger, de ville ha lugn och ro, familjemys på fredag, och känna att de utan att vara rädda för sina liv kunde ta en kvällspromenad.

Så är vi framme i staden Borama som är något av en grön oas, inte långt från gränsen till Etiopien, men som sannolikt knappast en enda människa i Sverige tidigare hört talas om. I stadens utkant ligger Amoud-universitet och när vi kommer fram är aulan smockfull av förstaårsstudenter. Hela stället formligen vibrerar av vitalitet, engagemang och kunskapstörst. Vilken kontrast mot bilden av Somalia som bara elände!

Mitt i till synes ingenstans har engagerade lärare och akademiker byggt upp ett centrum för högre utbildning som lockar studenter från hela regionen och som redan nu spelar en viktig roll i dialog och fredsbyggande.

Min dag i Borama med studenter, lärare och vanliga, engagerade människor är utan tvekan en av höjdpunkterna på resan till Somaliland och jag tänker att detta är något som fler borde känna till: att det som vi kallar Somalia inte bara är ett tröstlöst ställe, utan att det här finns så många människor som aktivt arbetar för att världen ska bli bättre, men som också lever ett alldeles vanligt vardagsliv, precis som vi gör.

Det är deras – och många andras – berättelser jag vill ta med mig nu när vi startar Blank Spot Project.

Vid det här laget har jag besökt och rapporterat från närmare 150 länder. När jag skriver det här befinner jag mig på Jamaica, en plats som alla förstås associerar med reggae och Bob Marley (just nu ur högtalarna), men där det också finns mycket annat som det sällan berättas om, bara en sån sak som den otroligt dynamiska konstscenen med sina många, unga kvinnliga konstnärer. Ja, även här finns det många oväntade, spännande och inspirerade berättelser som jag gärna skulle vilja förmedla vidare, men som hittills så sällan fått plats i den vanliga rapporteringen.

För mig är det också otroligt viktigt att vi lär oss vända på perspektiven. Vi tror gärna att världen utgår från oss i Sverige, EU, USA, västvärlden. Men faktum är att det idag händer otroligt mycket positiv i det som vi lite slarvigt brukar kalla för Syd och som är en del av världen där majoriteten av oss bor och lever.

En fråga jag ofta brukar ställa är: ”Vad tror du att Sverige kan lära av er?” Den frågan hoppas jag få ställa många gånger i framtiden.

För om vi i Sverige ska förstå den förändrade värld som vi lever i – där länder i Afrika snart kommer att ha gått om vissa EU-länder när det gäller ekonomisk och social utveckling – så måste vi också lyssna på dessa, de andra berättelserna.

Det är just därför – och för många andra skäl också – som jag hoppas och tror att Blank Spot Project kommer att fylla en lucka.