Efter nästan två mandatperioder vid makten är det dags att granska alliansen och se vad de uppnått när det gäller biståndspolitiken. Den uppgiften hade Global bars moderator Jesper Bengtsson, tillika chefredaktör för tidningen Omvärlden. Han började med att fråga biståndsminister Gunilla Carlsson, Désirée Pethrus (kd) oh Kenneth G Forslund (s) vad de är mest stolta över när det gäller biståndspolitiken under den här perioden.

Gunilla Carlsson lyfte fram att Sverige fortfarande levererar ett generöst och ambitiöst bistånd som ger resultat, med transparensgaranti. Hon hade förståelse för kritiken att det stora resultatfokuset leder till att mycket tid går till administration, vilket drabbar framför allt små organisationer, men ”vi måste kunna svara skattebetalarna på vad deras pengar används till”. Som ett svar på vad som gått mindre bra gav Gunilla ett som hon sa personligt svar:

– Alliansen levererar år efter år enprocentmålet, men jag måste säga att det känns träligt att ständigt bli ifrågasatt.

Kenneth G Forslund tycker de senaste årens berg- och dalbana och tvära kast varit dåliga, och påpekade samtidigt att det ibland tar tid att visa på resultat; en ny plan kan tio år att ta i bruk, då kan man inte mäta om en satsning lyckats eller ej efter nio år.

Samtidigt tyckte Kenneth inte man ska överdriva skillnaderna mellan partierna och internationellt sett har den svenska politiken en bred uppställning.

Désirée Pethrus var mest stolt över enprocentmålet som nu stått fast under nästan två mandatperioder, men underströk samtidigt att hon har en annan åsikt än Gunilla vad gäller budgetstöd.

På frågan om budgetstödet nu verkligen ska få vara kvar ville Gunilla tona ner hennes tidigare kritiska inställning och gav samtidigt en eloge till Sida.

– Det här handlar ju om en verktygslåda och vi har kommit överens med utföraren Sida om olika förmer av budgetstöd. Vi tror däremot att det mesta av budgetstödet bör gå genom stora multigivare, som har kapaciteteten att kontrollera, granska och uppfölja. Istället kan svenska givare jobba mer med de små enskilda människorna, sa Gunilla och poängterade att det är viktigare att diskutera vilka resultat som ska levereras, medan det är upp till myndigheterna hur man ska leverera det.

Landkoncentrationen då, fortsatte Jesper, är ni nöjda med det arbetet?

Enligt OECD-DAC borde Sverige koncentrera sina åtaganden på färre länder och det har varit målet för Sverige, men i praktiken har det varit svårt att genomföra i den uppfattning man önskat menade Gunilla och erkände att det var ett dåligt betyg till henne själv.

– Vi borde göra det, men det är inte så enkelt i praktiken, fyllde Désirée i. Latinamerika till exempel är i ett kritiskt skede nu med fredsförhandlingar där Sverige haft en stor roll. Då är det svårt att dra sig ur och kanske bättre med en långsiktig utfasning.

Sverige har dessutom gjort stora investeringar i Latinamerika genom sina ambassader för att nå längre i fredsarbetet. Om vi drar oss ur nu kan de pengarna gå till spillo, och då är frågan vad skattebetalarna säger, menade hon.

Kenneth ville inte ha en biståndspolitik som fixerade på ett antal länder:

– Vi tycker inte att utvecklingssamarbete ska ta slut för att man går över gränsen från ett låginkomstland till ett medelinkomstland. Det krävs ett mer nyanserat sätt att se på vilka länder vi ska samarbeta med, sa han och tillade att majoriteten av världens fattiga nu lever i medelinkomstländer.

Gunilla besvarade kritiken med att säga att det inte funkar att jobba mot fattiga över hela världen utan vi ska vara tydliga med att det är i de fattigaste staterna som vårt bistånd kan göra mest nytta. När det gäller rikare länder måste miljardärer där ta ansvar för landets egna utveckling.

Samarbetet med näringslivet är en annan fråga som gett starka reaktioner. Gunilla menade att merparten av de investeringar som ska göras måste komma ur de fattiga länderna:

– Vi ska inte se det som att det är svenska företag som ska hjälpa oss med biståndet, utan lokala telekomföretag, eller tvätterier t.ex., sa hon.

Kenneth ser ingen motsättning mellan näringsliv och bistånd men poängterade att företag nog inte är intresserade av de fattigaste miljöerna, där behoven är som störst. Vi tenderar dessutom att glömma bort de småskaliga satsningarna som både skapar mer arbetstillfällen och ger bättre utkomster.

På en avslutande fråga om vad de tre paneldeltagarna skulle vilja ändra inom biståndspolitiken svarade Gunilla att hon vill ha ett mer katalytiskt bistånd, så vi kan samverka med andra flöden. Désirée vill ha mer fokus på barn och unga och att skapa arbete för unga, samt ett större ansvarsutkrävande av de egna ledarna i de länder vi verkar. Kenneth ville hellre se ett tydligt ställningstagande mot att svenskt utvecklingssamarbete ska rikta sig till fattiga människor, oavsett var de lever.

Se webbsändning från debatten här