Mitt i två regioner som präglas av våld, kaos och inbördeskrig ligger ett par väl fungerande öar. Två små länder som kämpar utan vare sig stöd eller erkännande från omvärlden. Årets första Global Bar handlade om Somaliland och Kurdistan.

Kvällens stora fråga var varför världen inte bryr sig mer om dessa högfungerande länder, som skulle kunna ha en positiv inverkan på sina respektive regioner. Båda länder har dessutom en stor diaspora – inte minst i Sverige – varför har det inte lett till mer handelsutbyte och kontakter?

Det här var kanske den mest besökta Globala Baren någonsin – många trängdes för att lyssna på en trehövdad panel: Evin Cetin, Ombudsman för (S) i Dalarna och jurist med ursprung i Kurdistan; Amir Adan, riksdagsledamot (M) med ursprung i Somaliland och Fredrik Malm, riksdagsledamot (FP) ”med ett familjeben i Kurdistan och ett politiskt ben i Somaliland”.

Samtalsledaren David Isaksson har besökt båda länder och berättade om starka varningssignalerna när han förberedde resorna:

– Första gången jag skulle till i Erbil i Kurdistan fick jag betala dubbel avgift för försäkringen eftersom det ansågs vara en krigszon – det var ju Irak. Men när vi kom dit så var det en väldigt vanlig plats där man kunde röra sig fritt.

När han tidigare i år besökte Somaliland hände samma sak, bilden av ett Somalia i kaos spiller över på Somaliland, och man får intrycket att det är lika farligt i Hargeisa som i Mogadishu.

Amir Adan anser att diasporan i Sverige är dålig på att informera och skapa opinion kring Somaliland. Själv beskrev han Somaliland som en glimt av hopp på Afrikas horn.

– Utan stöd från omvärlden bygger man upp en demokrati och ett hopp om ett land. Till exempel har flera fria val hållits, där valobservatörer varit på plats och godkänt hur de sköttes. Det är inte en perfekt demokrati, men en glimt, ett hopp jämfört med grannländerna.

Somaliland är de facto självständigt sedan 1991 efter den somaliska centralregeringens kollaps. Resten av världen behöver visa sitt stöd, annars finns risk att hoppet förtvinar, menade Amir Adan.

– Omvärlden skickar mycket stöd till Somalia i hopp om att få fram en lösning för hela regionen. Man drar inte nytta av det som är specifikt och bra i Somaliland.

Även Evin Cetin möter brister i kunskapen om Kurdistan och hon får ofta frågor om vad Kurdistan är och var det ligger.

– Jag brukar säga att Kurdistan ligger någonstans i hjärtat av Mellanösterns maktbalanser och västvärldens och USA:s intressesfär. Kurdistan ligger i skärningspunkten mellan Iran, Irak Syrien och Turkiet. Dessa länders intressen, och deras vänners och fienders intressen, påverkar hela tiden det kurdiska folket.

Hon tycker dock att den kurdiska diasporan spelar en stor roll i Sverige och hon nämner Özz Nûjen och Soran Ismail som exempel.

– Men det senaste året är det inte diasporan som satt dagordningen, det är istället kriget mot ISIS som riktat blickarna mot den kurdiska frågan. Till exempel lyfte Sveriges statsminister fram den lilla staden Kobani i sitt tal vid Riksdagens öppnande i år. Kobani som ensamt under många månader kämpade mot Isis utan omvärlden hjälp. Då har man har kommit en bra bit.

I dag kallar man kurderna för frihetskämpar istället för terrorister – det är en stor skillnad för kurderna, förklarade hon.

– Det är inte länge sedan det fanns en beröringsskräck för de styrkor som kämpar mot Isis. Det var när USA och insåg hur starka ISIS blivit som de mobiliserade vapen och strategisk hjälp till kurderna. USA:s gamla ”allergi” försvann och helt plötsligt strider man tillsammans med peshmergasoldaterna.

Fredrik Malm lyfte fram ett antal likheter mellan Afrikas horn och Mellanöstern, bland annat att det finns en rad auktoritära diktaturer och dessutom flera terroristgrupper i regionerna. Han menade också att en fredlig utveckling in områdena försenas av att västländerna är fastlåsta vid att gränserna måste bibehållas för att garantera stabilitet.

– Det håller inte, gränserna är koloniala produkter. Man borde i stället titta på de områden i regionen där man lyckats bygga något, som i Kurdistan och Somaliland. Och det har de gjort utan något bistånd. Man borde stödja dem och på så sätt inspirera områdena runt omkring. Här spelar Sverige stor roll, med den stora diasporan, som dessutom skickar hem pengar. Men vi borde också öppna biståndskontor på plats för att hjälpa till att skapa struktur i området.

David Isaksson inflikade att Forum Syd faktiskt är på väg att öppna ett biståndskontor i Somaliland, medan Fredrik Malm övergick till att avfärda bilden av att Mellanöstern skulle vara en smältdegel med en stor mångfald:

– Området består allt mer av homogena enklaver. Men bakom frontlinjen från Kirkuk till Kobane lever sex-sju miljoner människor. En majoritet är kurder men det finns andra som flytt dit, från Saddam, Assad och ISIS: där finn sunni- och shiamuslimer, turkmener, assyrier, kristna och många andra. Flyktinglägren är snart de enda platserna där det finns mångfald och pluralism – därför är det absolut nödvändigt att de kurdiska styrkorna ska kunna försvara sig.

I Somaliland har medborgarna däremot i stort sett samma religion och etnicitet som i Somalia och här har man under 30 år lyckat undvika att dras in i kriget.

– Omvärlden måste förstå värdet av det. Om man sviker dem kommer kriget dit också och då finns det snart inget kvar på Afrikas horn som man kan bygga upp något vettigt av, menade Fredrik Malm.

I regeringsförklaringen var det svenska erkännandet av Palestina som egen stat en stor sak. Borde statsministern samtidigt ha erkänt den Kurdiska regionen som en egen stat? undrade David Isaksson.

Evin Cetin menade att om tunga internationella politiker inte under lång tid gett Palestina sitt stöd så hade det där erkännandet inte kommit. Kurdistan och det kurdiska folket har aldrig fått ett motsvarande internationellt stöd, sade hon och förklarade att det delvis beror på att Kurdistan ligger i fyra olika länder.

– Men saker förändras snabbt – när USA erkände KRG, Kurdistans regionala regering, så fanns flera av ledarna i de kurdiska partierna i Irak kvar på terrorlistan. Men den politiska situationen var så turbulent, det fanns ett poliskt intresse och man ville ha ett positivt exempel. Det gjorde att man bortsåg från det.

David Isaksson frågade Amir Adan varför han inte lyckats övertyga ledarna i det partiet Moderaterna att erkänna Somaliland. Det var ett gyllene tillfälle när de innehade posterna som statsminister, utrikesminister och biståndsminister.

– Problemet är att man bara talar om Somalia i Sverige. UD tar inte hänsyn till olika delar av regionen. Om man ska resa till Somaliland hamnar man i samma säkerhetsklass som Somalia och därmed avråder UD från resor dit, trots att det är fred. Det gör att investerare inte vågar åka dit. Och det blir katastrofalt för Somaliland som har en arbetslöshet på 70 procent och priser som är skyhöga. Det kommer inte att hålla i långa loppet.

När kan det då tänkas finnas ett fritt Somaliland och ett fritt Kurdistan?

Amir Adan menade att det är en bit kvar för Somaliland. Med omvärldens stöd kan det möjligtvis ske mellan 2015 och 2030.

– Det gäller att omvärlden uppmuntrar utvecklingen i regionen. Vad vi kan lära av Kurdistan är att diasporan måste bli mer aktiv och synas mer, kommenterade han.

Evin Cetin berättade att vid varje nyår sänder man hälsningar med hopp om ett fritt Kurdistan under året.

– Men innan det blir verklighet måste nog Mellanöstern bryta ihop ytterligare. Jag gissar om 15 år – men kurderna behöver hitta modet att utropa självständighet. Dessutom ser det olika ut för de olika delarna av Kurdistan, det är fyra olika regioner som berörs. I den syriska delen kommer saker att hända snart, liksom i Irak. Och i Turkiet finns det hopp. Det är tuffast för Iranska kurdistan, de är väldigt ensamma.

Julia Björne och Anki Wood