Vi äter bättre, vet mer, lever längre och är friskare än någonsin tidigare. Men ändå går utvecklingen när det gäller mänskliga rättigheter bakåt. På årets första Global Bar satte vi luppen på den globala demokratiutvecklingen – går världen baklänges, vems fel är det i så fall och vad kan vi göra för att bryta trenden?

Sedan andra världskriget har världen blivit allt mer demokratisk och efter Berlinmurens fall ökade antalet demokratier i världen i en allt raskare takt. Men i dag ser vi en tillbakagång i den globala demokratiutvecklingen och situationen gällande mänskliga rättigheter har på många platser i världen försämrats. Detta trots att livsvillkoren för många generellt har förbättrats – vi äter bättre, lever längre, är friskare, mer beresta och vi kan dessutom kommunicera med hela världen genom en enkel knapptryckning. Så varför går utvecklingen bakåt? Och vems fel är det? Är det nyliberalismens, globaliseringens eller den ökande ojämlikhetens fel? Eller är det – enligt Donald Trumps förklaringsmodell – den politiska korrekthetens fel?

På plats på Global Bar 25/1 för diskutera allt detta var Lennart Wohlgemuth, som just nu gästar Göteborgs universitet som professor i Afrikakunskap med inriktning på svensk och europeisk biståndspolitik, Maria Leissner, Sveriges ambassadör för Benin och Senegal och tidigare generalsekreterare för organisationen Community of Democracies och Erik Jennische, programchef för Latinamerika på Civil Rights Defenders.

Mycket har hänt på den globala politiska arenan under de senaste åren. Finanskrisen 2008, en global hegemoniförskjutning från Europa och USA till BRICS-länderna och stora transnationella utmaningar såsom klimatkris och internationell brottslighet har alla påverkat människors livsvillkor och länders politiska system. Exakt när den demokratiska utvecklingen vände är enligt panelisterna svårt att svara på – men terrorattacken 9/11 ser de som ett möjligt startskott för mer auktoritära strömningar i världen.

– Samtidigt som globaliseringen fortsätter och tillväxten ökar så sker en snabb fragmentering i många samhällen. Efter 9/11 gick USA tillbaka till samma retorik som landet hade under kalla kriget och man började då även tillåta auktoritära metoder och ledare på ett annat sätt, sa Lennart Wohlgemuth.

En mentalitet som sedan spridit sig till andra samhällen:

– Då tillät vi oss att använda den stora släggan för att komma åt terrorister. Men när en demokrati tillåter sig att använda odemokratiska metoder så ruttnar den inifrån, och den vägen är sedan svårt att svänga av i från, sa Maria Leissner.

Effekterna av demokratibistånd diskuterades livligt under kvällen. Erik Jennische stod för den mest kritiska hållningen då han med pedagogiska grafer visade på att det svenska biståndet som går till afrikanska länder (alla icke-demokratiska) inte har fått mätbar effekt.  

– Vilka incitament för demokratisering skapar vi då med vårt bistånd? Det är en fråga som vi måste ställa till våra politiker. Som det ser ut nu så lönar det sig inte att vara demokrat, man får mer biståndspengar om man är icke-demokrat, hävdade Erik Jennische.

Lennart Wohlgemuth pekade istället på den normativa effekten av det svenska biståndet.

– Vi måste ha en relation med andra länder för att kunna föra en dialog och den dialogen måste vara genomtänkt. Sverige är till exempel nästintill det enda land som driver gender-frågor i dag, så där kan vi göra mycket skillnad.

Att det svenska biståndet inte kan uppbåda några resultat när det gäller demokratiutveckling är inte så konstigt, menade Maria Leissner – det är helt enkelt en för lång och komplex process.

– Demokrati måste komma inifrån landet. Biståndet kan stötta demokratiska strukturer, skapa plattformar och uppmuntra enskilda förändringsaktörer, fackföreningar och civilsamhälle att arbeta för demokrati. Men här är det svårt att se förändring efter 10-20 år och vi kanske aldrig kommer att kunna mäta det resultatet alls, sa Maria Leissner.

Generellt sett trodde kvällens panelister på att utvecklingen gällande demokrati och mänskliga rättigheter kommer att svänga till det bättre igen – men att det är omöjligt att veta när. Erik Jennische pekade på tre centrala principer som skulle kunna skynda på denna process: vi måste börja ta politikerna på orden och vi måste bli bättre på att utkräva ansvar.

– Vi måste också titta på oss själva, i Europa, i Sverige och i Stockholm. Just nu visar vi på mycket dubbelmoral, till exempel att Sverige inte har ratificerat FN:s deklaration om ursprungsfolks rättigheter. Om vi inte har putsat porslinet hemma så kan vi inte klaga på andra, sa han.

Diskussionen går att se i efterhand på Global Bars Facebook-sida.