Engagemanget lever! Men hur tar vi vara på det?
Etablerade svenska biståndsorganisationer är tungrodda, byråkratiska och ekonomifixerade, medan lösa nätverk av aktivister uppstår där det behövs, kan agera snabbt och mobilisera vanliga människor. Är det sanna bilder, och finns det i så fall en motsättning dem emellan? Hur kan olika aktörer bäst dra nytta av varandra och fånga upp det enorma engagemang som gjort sig synligt i Sverige på sistone? Detta var några av de frågor som dryftades på höstens andra Global Bar.
Inte sedan andra världskriget har så många människor i världen varit på flykt i världen som nu. Utmattade, rädda och kanske förväntansfulla människor stiger varje dag av tågen som rullar in på Malmös och Stockholms centralstationer. Och utan att de själva vet om det, så får de där ett bemötande som få av deras föregångare fått uppleva. En portion mat, en huvudvärkstablett, en ny tågbiljett, men kanske viktigast av allt – ett varmt välkomnande.
– Ja, var fan kom vi egentligen ifrån? frågar sig Faryana Asghari, för kvällen paneldeltagare, som annars ger en stor del av sin tid till de nyanlända, bland annat genom nätverket Refugees Welcome.
– Refugees Welcome dök upp från ingenstans. Jag har funderat på hur det kom sig egentligen. Vad triggade människor att plötsligt hjälpa till? Det fanns ju redan mängder av människor som sover på Stockholms gator. Nu står alla sorters människor på T-centralen och delar ut mat till folk i nöd. Kids som du förut hade hittat på Spy bar kl 5 på morgonen.. ja, till och med kostymmänniskor kommer förbi och erbjuder hjälp!
En annan uppstickare på volontärområdet som snabbt kom att bli en central aktör i hjälpen till de nyanlända är Stockholms moské på Södermalm. Under en månads tid har de haft sina dörrar öppna dygnet runt. Fler än 2500 människor har där fått möjlighet att sova, äta, tvätta sig, få nya kläder och hjälp att lotsas vidare.
– Vi har hjälpt människor på flykt länge, berättar panelen andra deltagare, Yasir Al-Sayed, samordnare för flyktingmottagandet på Stockholms moské.
– När den här akuta situationen uppstod var det ett snabbt och självklart beslut för oss att öppna våra portar. Vi kunde använda våra resurser samma dag som vi bestämde oss för att göra det, vi slipper den byråkrati som ni kanske har, säger han och vänder sig till panelens tredje deltagare, Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin.
Rädda Barnen har som en av Sveriges mest etablerade och välkända insamlingsorganisationer mer än 25 års erfarenhet av att arbeta med människor, och framförallt barn, på flykt, både genom professionellt bistånd på plats i konfliktländer, och genom lokalföreningar runt om i Sverige där medlemmarna gör till exempel utflykter med och läser sagor för flyktingbarn. Elisabeth Dahlin tror att den eventuella överbyråkratisering som kan vara ett problem för biståndsorganisationer, snarare och i så fall är ett problem för biståndsverksamheten ute i världen, och inte för volontärverksamheten här i Sverige. Ändå är det ju ett faktum att Refugees Welcome och andra lösa nätverk på sistone har lyckats fånga upp ett folkligt engagemang på nivåer som biståndsorganisationerna inte kan mäta sig med.
– Jag förstår att vi kan upplevas som tungfotade, säger Elisabeth Dahlin. Ska man till exempel arbeta på ett boende för barn genom Rädda Barnen, så krävs det att man går en av våra utbildningar. Vem som helst kan inte komma dit och hjälpa till. Det kan upplevas som byråkratiskt – eller så kan man se det som att vi säkerställer att det är kvalitet på det vi gör.
– Men, fortsätter hon: Först och främst är det ju fantastiskt med detta genuina engagemang. Jag tycker inte vi kan eller ska ställa olika sorters engagemang mot varandra. Det viktiga är ju att man engagerar sig. Det som sker på T-centralen nu är jätteviktigt, men den viktiga frågan nu är Vad händer sen? Vår gemensamma utmaning ligger i hur vi kan fånga upp alla dessa volontärer och få dem att fortsätta vilja vara engagerade.
Faryana Asghari tycker att de stora etablerade organisationerna inte har agerat som de borde ha gjort i den här situationen.
– Plötsligt fanns det jättemånga som ville engagera sig. Varför funderade inte de stora organisationerna på hur de kunde använda dem i sin verksamhet? Varför sökte de inte upp volontärerna på en gång och frågade Hur kan vi hjälpa er? Vad behöver göras?
Moderatorn David Isaksson återkommer till frågan om professionaliseringen av de etablerade organisationerna lett till att de blivit mindre attraktiva för ideellt engagemang. Världen brinner och insamlingsorganisationerna är upptagna med att sura för att avdragsrätten för gåvor ska tas bort, eller? Elisabeth Dahlin håller förstås inte med om den bilden, även om hon håller med om att just avdragsrätten fått för mycket fokus. Hon återkommer till det som hon tycker att de etablerade organisationerna kan erbjuda – uthållighet och långsiktighet. Och erfarenhet.
– Vi skulle till exempel inte samla in gamla kläder och saker och skicka ner till Grekland. Vi köper alltid in det som behövs lokalt, dels för att pengarna får fem gånger högre utväxling om man köper det lokalt, men också för att stödja lokalsamhällena ekonomiskt istället för att riskera att rycka undan mattan för dem. Men det står inte i motsättning till att man samlar in kläder och annat här i Sverige, för att skänka till dem som är här.
Så – de etablerade organisationerna har professionell kunskap som saknas i aktivistleden. Med sina strukturer, medlemsbaser och tillgång till finansiering har de också potential att fånga upp ett långsiktigt engagemang. Samtidigt har de etablerade organisationerna nog något att lära av aktivistgrupperna om mobilisering och folkligt engagemang. Och spännande och nya samverkansformer har redan börjat uppstå i kölvattnet av det stora antal människor som kommit till Sverige på sistone. Yasir Al-Sayed berättar om samarbetet som moskén inledde med Katarina Kyrka efter ett par veckor:
– För oss har det här varit en väckarklocka. Det här är första gången vi samarbetar med Katarina Kyrka, som ligger alldeles bredvid oss. Nu hjälper vi varandra, och mitt i allt detta kaos så har stämningen ändå varit fantastisk. Nu måste vi alla se till att ha fortsatt kontakt och att det här leder till ett verkligt samarbete.
Många volontärer börjar bli trötta. De har gjort enorma insatser, många av dem på bekostnad av sina vanliga arbeten. Faryana Asghari tror att många trodde att deras insatser bara skulle behövas under en kort period. Och att sen skulle myndigheterna styra upp alltihop. Men det står ganska klart att vi inte befinner oss i en kort akut fas. Behovet av volontär arbetskraft i mottagandet av nyanlända människor kommer att fortsätta vara stort – länge.
– De behöver integreras i det svenska samhället också. Det handlar inte bara om att de ska få bostäder och uppehållstillstånd, de måste lära sig svenska också. Jag vill säga till alla volontärer, alla som kände att de ville engagera sig praktiskt och göra något konkret: Det bästa ni kan göra är att söka upp dem som ska stanna här. Hitta någon, ta en lunchdejt en gång i veckan, eller en fika. Prata med dem.
