På måndagen den 30 november var det dags för Global Bar på Stora Nygatan 26 igen! Panellisterna var Henrik Selin, chef för Avdelningen för interkulturell dialog på Svenska Institutet, Birgitta Castenfors, ställföreträdande myndighetschef på Nationalmuseum, och Predrag Dragosavac på Global Bars internationella program. Som vanligt modererade David Isaksson. Även denna gång kom publiken med värdefull input – allt från dialogens möjligheter och svårigheter till bilden av Sverige utomlands och kulturens roll som diplomatisk brobyggare diskuterades livligt under kvällen.

David började denna upplaga av Global Bar med att prata om kalla kriget. Då var polariseringen i världen extremt tydlig – men sedan tog kriget slut, alla blev kompisar och Francis Fukuyama skrev The end of history and the last man. Men nu verkar polariseringens hårda samtalsklimat ha kommit tillbaka – tonen är hård och förståelsen för andra människor verkar bli allt mer sällsynt. Hur gör vi då för att främja dialog och för att få tillsynes oförsonliga aktörer att mötas på samma arena? Är det möjligt – eller ens meningsfullt – att få människor med fundamentalt olika åsikter att samtala och föra en dialog? Och vilken roll spelar kulturen egentligen i diplomatin?

Birgitta Castenfors var först ut i denna upplaga av Global Bar och berättade om Nationalmuseums verksamhet – en av få myndigheter som faktiskt har goda relationer med Ryssland.

– Vi pratar genom samlingarna och genom vår kunskap om samlingarna. Det är faktiskt ett gränslöst språk eftersom influenser blandas mellan olika världsdelar. Bilden, formen, designen är ju i sig politiska material, så när vi samarbetar med till exempel Ryssland så kan vi få en insyn i hur de här samlingarna har påverkats av varandra. Där har vi arbetat upp en tillit som har gjort att vi får låna sådant som annars aldrig lämnar de ryska museerna, och att se dem i relation till de svenska samlingarna skapar extrema aha-upplevelser, sa Birgitta.

Predrag Dragosavac är ansvarig för Global Bars internationella program. Under den senaste tiden har han bland annat arrangerat barer i Ramallah, Minsk, Sarajevo och Belgrad. När Predrag, nyinflyttad från Serbien, var på sin först Global Bar fascinerades han av att publiken var så pass aktiv, de ställde frågor och kritiserade uttalanden av panellisterna. Men när han tog Global Bar till Balkan de första gångerna så var publiken tyst. Det visade sig att den avslappnade stämningen var svår att återskapa – det krävdes mycket tid, anpassning och återkommande möten för att bygga upp en sådan tillit.

– Vad vi lyckades med efter ett antal barer var att skapa ett rum för civilsamhället, att stärka människor som är rädda för att ifrågasätta auktoriteter. I många polariserade samhällen så finns ofta mycket frustration och ilska. Det är vår uppgift att bidra med ett lugn så att de här människorna kan få utrymme att formulera sin ilska och sina frågor, sa Predrag.

Henrik Selin höll med om att det förutsättningslösa samtalet är ett privilegium som är få förunnat. Han underströk att möjligheten att få ”provprata”, att få testa sina idéer på andra i en trygg miljö, är en viktig del av ett demokratiskt samhälle. Henrik menar att Svenska Institutet viktigaste uppgift är att skapa möten, en dialog, mellan det svenska civilsamhället och motsvarigheten i andra länder.

– Kulturen är en av de finaste arenorna för att kunna göra det. Vårt huvuduppdrag är att skapa förtroende mellan Sverige och andra länder, vilket är en väldigt långsiktig ambition. Det är ingenting man skapar över en natt eller som man kan marknadsföra fram. Vår utgångspunkt är att när vi är lika nyfikna på andra människor som de är på oss, att det finns ett inslag av ömsesidighet, då funkar det. Ju mer vi försöker att designa en bild av Sverige, desto sämre går det.

Ärlighet är något som både Predrag och Henrik tog upp – det krävs för att en dialog ska kunna fungera och få effekter.

– Vi har problem med integration och många andra frågor, men de vi kommer i kontakt med i andra länder efterfrågar ändå svenska erfarenheter, värderingar och samhällslösningar. När vi är öppna med det vi inte är bra på så blir mötet starkare, sa Henrik.

Även formen kan möjliggöra dialog. Predrag berättade att det ofta är Global Bars samarbetspartners i respektive land som bestämmer vilka teman som ska lyftas under barerna, men att formatet i sig hjälper de medverkande att hitta samtalets kärna.

– Vi försöker att bryta tabun och då är det bra att vara en svensk organisation. Att kunna lyfta de små detaljer som gör skillnad, vilket är väldigt viktigt i dagens polarisering, eftersom minsta lilla misstag kan förstöra allting. Men vi är bra på att hantera de där små sakerna som verkligen betyder något.

Ett av Svenska Institutets uppdrag är att representera Sverige utanför landets gränser och att förmedla en nyanserad och sanningsenlig bild av Sverige. Men även om ”svenska värderingar” efterfrågas på många håll i världen så är det enligt Henrik inte det som är det viktiga – det viktiga är den svenska resan. Han berättade om en svensk polis som Svenska Institutet samarbetar med som för 20 år inte vågade berätta för sina kollegor i poliskåren att han var homosexuell. I dag arbetar han på heltid med att prata om hbtq-personers rättigheter utanför Sverige. När den här historien berättas i till exempel Ryssland så gör det att avståndet mellan situationen för ryska hbtq-personer i dag till den svenska verkligheten blir kortare, menar Henrik. Men alla samtal kan inte hållas i alla rum:

– Vår grundprincip är att vi inte väjer för ämnen. Vi har en levande diskussion med bland annat svenska utlandsmyndigheter omkring de så kallade ”svåra frågorna”, huruvida det finns frågor som vi inte kan tala om alls. Och svaret blir att det gör det inte, men vi måste tänka på hur vi gör det, var vi gör det och när vi gör det, sa Henrik.

Den senaste tiden har bilden av Sverige förändrats, speciellt de senaste månaderna. Gränserna för vad som får sägas och av vem har flyttats och få har kunnat förutse den politiska situation vi i dag befinner oss i. Men Predrag menar att Sverige fortfarande anses vara neutralt – vilket i sig är en bra utgångspunkt för att skapa arenor för dialog.

– Bilden av Sverige är i dag mycket mer positiv utomlands än vad den är i Sverige.

Både Birgitta och Henrik arbetar på statliga myndigheter som har tydliga uppdrag, vilket även innebär att deras verksamhet är begränsad – de kan inte göra vad som helst.

– Jag tycker att det är viktigt att vara ödmjuk. Vi sitter inte inne med alla svaren och klappar oss själva på ryggen, men vi drar vårt strå till stacken. Långsiktiga samarbeten, ja absolut, inom de ramar som vi har som statlig myndighet. Vi ska vara en neutral förmedlare av kunskap och försöker att göra det vi kan inom vårt område, sa Birgitta.

Samtidigt är det viktigt att kulturen inte blir ett politiskt instrument som endast är värdefullt när den fungerar som budbärare. Både Henrik och Birgitta underströk att kulturen har ett egenvärde. Båda myndigheterna har press på sig att uppvisa resultat – vilket många gånger är nästintill omöjligt eftersom effekterna är långsiktiga och ofta svåra att mäta.

– I grunden blir kulturlivets bidrag till demokratisering i ett utvecklingsland med stora utmaningar som allra bäst när staten inte lägger sig i. Där kan vi skapa förutsättningar för att kulturutövare ska kunna få vara det de är: bra kulturutövare, sa Henrik.

Ungefär här tyckte en person i publiken att samtalet har blivit lite för trevligt – alla håller ju med varandra om att kultur och dialog är viktigt och ska främjas. Men kulturen kan också bli ett slagfält och en källa till konflikt.

– Ja, att det blir så här är nog ett exempel på det Sverige vi ser i dag, även om det finns saker som skaver i vårt samhälle. Därför är det viktigt att tänka på att det vi tar för givet i dag, kan vi egentligen inte ta för givet. Det om något har vi lärt oss av historien, att hemska saker kan hända. Det som vi här är så överens om är egentligen på liv och död, och vi som tycker att det här är viktigt måste kämpa för det varje dag, sa Henrik.

Avslutningsvis berättade Agneta Carleson som sitter i publiken om en 14-årig pojke från Palestina som hon träffade när Global Bar hölls i Ramallah. Han frågade varför européerna och svenskarna inte brydde sig om när de boende i flyktinglägret Jalazone trakasserades av bosättare, trots att vi var så engagerade i vad som hände i Paris.

– Folk vet mycket mer om vad som händer i världen, var och en blir allt mer uppdaterad och den dialog vi kan föra tillsammans är så oerhört mycket mer kvalificerad i dag. Och människor söker rättvisa, man vill ha en rättvis, demokratisk värld och man vill kunna leva ett bra liv, precis som vi gör här, sa Agneta.

Trots allt så uttryckte paneldeltagarna hopp inför framtiden:

– Jag är optimistisk kring att den här typen av dialog är framgångsrik och nödvändig. Och som kulturbyråkrat kan jag notera mycket goda signaler just nu, bland annat i FN:s nya mål, men även i EU, där man uppgraderat sin syn på kulturlivet jämfört med för tio år sedan, sa Henrik.

David pekade även på ett förslag som för en tid sedan lades fram av Italiens premiärminister Matteo Renzi: för varje euro som läggs på säkerhetsåtgärder, ska en euro läggas på kultur. David hoppas att detta kanske kan visa på att dialog och kultur kan bli en alternativ lösning på konflikter:

– Man kan ju försöka bomba folk till förstånd, men det kanske helt enkelt finns andra sätt.

Se hela debatten här.

Maxime Wallström
Praktikant, Global Reporting