Brottsplats: din pensionsfond
Var går gränsen för vad man kan göra i jakten på ekonomisk vinning? Hur många rättigheter ska man kunna bryta mot? Det undrade Patricia Tobón Yagarí, människorättsjurist från Colombia. Enligt henne har svenskarna för dålig koll på att deras pensionspengar investeras i företag som skadar människor och miljö i hennes land.
AP-fonderna har placerat nära 200 miljoner kronor i gruvföretaget AngloGold Ashanti. För att få vatten till sin gruva i Cerrejón, Colombia, försökte företaget dämma upp en flod som försörjer 31 kommuner med vatten – i ett torkdrabbat område. Projektet stoppades tack vare protester, men det finns många fler exempel på hur gruvindustrin skadar miljön och kränker mänskliga rättigheter i Colombia, berättade Patricia Tobón Yagarí.
I Sverige har vi de senaste åren fått höra om många liknande fall där svenska skattepengar och pensionspengar investerats i tveksamma företag med verksamhet i länder med svagare rättssystem. När Telia utreds för mutbrott och Lundin Petroleum för folkrättsbrott är det många som frågar sig om staten, det vill säga vi medborgare, verkligen ska vara delägare i företag som bryter mot lagar och konventioner.
Torsdagens Global Bar handlade om pensionsfonderna och etik. I panelen hade Patricia Tobón Yagarí sällskap av Carina Lundberg Markow, ansvarig för hållbarhetsfrågor på Folksam, Ann-Charlotte Hammar Johnsson, moderat riksdagsledamot och ledamot av näringsutskottet med ansvar för statliga bolag samt Elisabeth Åberg, CSR-utredare på Unionen.
Vilka regler måste man följa när man investerar pensionspengar? frågade moderator David Isaksson.
Carina Lundberg Markow berättade om Global Compact, ett ramverk som FN har tagit fram för företag och som bygger på FN:s principer för mänskliga rättigheter och konventionerna för miljö och antikorruption. Hon förklarade att Folksam lägger mycket energi på att prata med de företag som arbetar i områden med stor risk, till exempel gruvföretag.
Hur går det till när ni kliver av en investering? Vad krävs för att komma fram till ett sådant beslut?
– Man kan välja bort att investera i branscher med stora risker, som gruv- och oljeindustri, men då blir det inte så många kvar att välja på. Vi måste också ta hänsyn till att vi ska få avkastning, svarade Carina Lundberg Markow.
– Vi ser till att föra en aktiv dialog med bolaget och vi vill se att de förbättrar sig. Om de slutar förbättra sig har vi nått vägs ände, tillade hon.
När det gällde Lundin Petroleum berättade Carina Lundberg Markow att Folksam hade dialog med företaget i 10 år och såg små förbättringar. Men problemet var att de inte kunde redogöra för sin verksamhet i Sudan under inbördeskriget och i Etiopien.
– De bedyrade sin oskuld och sa att de hade papper på allt, men vårt förslag att göra en oberoende granskning röstades ned och då drog vi oss ur.
Förutom FN:s Global Compact har även OECD tagit fram riktlinjer för företagsansvar. Riktlinjerna kom år 2011 och har ratificerats av alla OECD-länder. Innebörden är att även om en stat inte kan skydda sina medborgares mänskliga rättigheter så har företag som verkar i landet ansvar att göra det. De har också ansvar för att ersätta medborgare som fått sina rättigheter kränkta.
Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M) menade att investerare och fondförvaltare har tre sätt att hantera företag som kränker mänskliga rättigheter och konventioner. Det första är omedelbart utträde, det andra är att stanna kvar och försöka påverka, det tredje är att gå ihop med andra ägare och för att kunna utöva mer kraftfull påtryckning.
– Det är svårt att dra en gräns för hur mycket man ska tillåta. Vad man väljer att göra måste bedömas från fall till fall, tyckte hon.
De tre svenska panlisterna var överens om att det går för sakta att få de etiska hänsynen och ansvaret för mänskliga rättigheterna högre upp på agendan, men det har gått framåt. Det finns tecken som kan tyda på en ljusning.
– Vi har ännu inte sett effekterna av OECD:s riktlinjer men det kommer snart att märkas. Det innebär mycket högre krav på företagen, menade Elisabeth Åberg.
Ann-Charlotte har märkt att det finns mycket engagemang i frågan och vill gärna prata med AP-fonderna om hur de tänker kring de etiska frågorna. Bra idé, tyckte Elisabeth Åberg. AP-fonderna har nämligen fått lågt betyg av en granskning som organisationen FundWatch har gjort.
I slutet av diskussionen fick Patricia Tobón Yagarí tillfälle att kommentera det hon hade hört. Hon tyckte att det fanns ett glapp mellan hur man pratar i Sverige och den verklighet hon ser i Colombia. Svenska politiker har dålig koll på att det finns gränser för vad företagen får göra. I Colombia är det till exempel förbjudet att bedriva verksamhet i ursprungsfolkens områden. Ändå hotas flera folkgrupper av utrotning på grund av bland annat gruvindustrin.
– Ni som medborgare måste vara medvetna om var era pengar finns investerade och ni måste vara med och besluta om ni tycker det är rätt, var hennes budskap.
– Det finns andra saker att investera i som också ger mycket pengar, till exempel sophantering, vilket både Kina och Japan har insett. Sverige måste modernisera sitt synsätt, avslutade Patricia Tobón Yagarí.
