Nils Horner, Sveriges Radios Asienkorrespondent, har skjutits till döds i Kabul. Det hela är overkligt, men ändå verkligt.

Av allt att döma (än så länge vet vi lite) mördas Nils när han gör en vanlig intervju på en vanlig gata, om än i ett land präglat av våld och konflikt, men i en helt vanlig situation där det inte finns något skydd.

Jag kände Nils sedan tiden på Värnpliktsnytt för nästan trettio år sedan. Genom åren har vi mötts och pratats vid då och då, eftersom vi båda delat passionen för att skildra och rapportera från världens alla hörn. Senast vi pratades vid var när jag intervjuade Nils för kapitlet om massmedier i en lärobok för högstadiet som jag höll på att skriva.

Hos Nils fanns en fantastisk entusiasm och vilja att lära känna och förstå människor, inte minst i länder om vilka våra fördomar stora, en entusiasm som jag själv delar och som jag alltid försökt leva efter. Inte minst var det därför jag ville ha en intervju med honom i boken. Och kanske känns det därför extra tragiskt att just Nils dödades.

Det kommer säkert i dag att skrivas mycket om de risker som journalister tar och vad man kan göra för att skydda sig. Och visst är risken en del av yrket. Det går aldrig att skydda sig helt – stänger man in sig själv i rädslan går det inte att resa: man måste alltid tro det bästa om människor, oavsett om det är i Kabul eller i San Pedro Sula i Honduras (staden där flest mord sker per capita) där jag befann mig för några dagar sedan.

Nils var en av de personer som aldrig blev cynisk, som levde med och för världen. Det kommer att kännas tomt när jag sätter på radion.

En röst har tystnat. För alltid.

Hösten 2013 intervjuade jag Nils Horner för högstadieboken i samhällskunskap, Prio Samhälle 9. I intervjun talade Nils bland annat om säkerhetsfrågor.

Nils Horner är Sveriges Radios Asien-korrespondent. Inom hans bevakningsområde bor 60 procent av världens befolkning, spridda över nästan femtio länder.

För Nils Horner handlar korrespondentjobbet om att ständigt vara på resa. Ja, det var faktiskt så att han under flera år inte hade någon riktig, fast bostad. Numera har han sin bas i Hongkong och reser drygt tjugo dagar varje månad.

Varför blev du korrespondent?

– Jag har alltid varit intresserad av att vara journalist, att kunna åka till intressanta ställen och berätta om sånt som vi annars inte skulle ha känt till.

När man hör dig och andra korrespondenter har ni ofta precis kommit till en plats, hur gör ni för att kunna rapportera så snabbt?

– Ofta läser jag vad andra skrivit på vägen dit, när jag t ex anländer till Japan så vet jag redan vad som hänt. Mitt jobb är att försöka ta mig till en plats så snabbt som möjligt och försöka prata med vanliga människor och förmedla det jag ser. När det är stora nyhetshändelser så kan jag vara med varje timme, ofta i samtal med programledaren. Som hjälpmedel har jag en satellittelefon som gör att jag kan sända överallt ifrån med ett ljud som om jag befann mig i studion i Sverige. Sen har jag ofta hjälp av personer som tolkar åt mig och som fixar saker på plats.

Men nu när man enkelt kan få alla nyheter över internet, varför behövs då korrespondenterna?

– Det är viktigt att Sverige har egna personer som är ute och rapporterar och att vi själva kan bestämma vad som är viktigt och inte behöva lita på stora nyhetsbyråer från t ex USA. Jag försöker också skildra sånt som inte är i de stora nyheterna, t ex hur det är att vara ensamstående mamma i Sydkorea.

Hur undviker du att bli fördomsfull? Särskilt när det handlar om krig och konflikter?

– Jag försöker att medvetet ifrågasätta förutfattade meningar, om jag t ex rapporterar om talibanerna så är det viktigt att komma ihåg att alla inte är likadana. Det gäller att hitta nyanserna.

Hur gör du för att granska de källor du har?

– Det är viktigt att det jag säger stämmer. Därför försöker jag alltid kontrollera uppgifter, och om något bara är ett rykte så nämner jag inte det. Det är också viktigt att ange vem som säger eller tycker något och låta olika röster komma fram.

Men att resa i länder som Afghanistan, är inte det farligt?

– Det handlar om att vara medveten om riskerna och bedöma när det kan bli för farligt. Jag åker till exempel inte runt själv i två veckor på landsbygden i Afghanistan. Den största risken tas alltid av frilansjournalister som får betalt för varje artikel de säljer.

Hur gör du för att packa rätt?

– Jag gillar idén om att resa lätt, men för det mesta har jag mycket packning med mig, eftersom jag inte vet var jag hamnar. Kanske ska jag åka direkt från Thailand till bergen i Afghanistan och då behöver jag ha helt andra kläder. Sen har jag alltid med mig en sovsäck – och ibland också en skottsäker väst.