Som en kickstart i valrörelsen arrangerade Global bar tillsammans med OmVärlden en debatt mellan biståndsminister Isabella Lövin (MP) och Centerpartiets talesperson i biståndsfrågor, Kerstin Lundgren. Finansieringen av Gröna fonden rörde upp stämningen mellan debattörerna, som i övrigt var hyfsat eniga.

Det var fullpackat i Global Reportings lokaler i Gamla stan inför biståndsdebatten mellan Isabella Lövin (MP) och Kerstin Lundgren (C). Det bjöds på falukorv och linsgryta för att symbolisera att Dalarnas län får mer av det svenska biståndet än Bangladesh.

Isabella Lövin inledde med att hon var stolt över att vara biståndsminister i Sverige som, enligt henne, är ett föregångsland när det gäller bistånd. Hon var också glad över att vara Miljöpartiets första biståndsminister någonsin – trots att hon, på grund av avräkningarna, är den första att ha mindre pengar kvar att administrera än den tidigare ministern.

Isabella Lövin lyfte fram klimatåtgärder som det viktigaste i kampen mot fattigdom.

– Om vi inte kan göra något åt klimatförändringarna kommer fattigdomsbekämpning bli oerhört svårt. Det är de fattigaste länderna som kommer att drabbas allra hårdast av klimatförändringarna. Att sätta klimatagendan högst, det är det viktigaste vi kan göra för fattigdomsbekämpningen, sade hon.

Kerstin Lundgren tog vid och sade att det viktigaste är att klara att hålla uppe utvecklingsagendan och hon var stolt över att i åtta år ha varit med och kämpat för att hålla enprocentsnivån i utvecklingsbiståndet.

– Vi är överens om, Isabella och jag, att vi nu ligger på 0,96 procent på grund av tekniska förändringar av hur man räknar, men ambitionen är att nå upp till en procent även med den nya beräkningsmetoden, sade hon och Isabella Lövin nickade.

Enligt Kerstin Lundgren är Centerpartiets utgångspunkt för ett fungerande bistånd att ekonomin fungerar och växer.

– Om ekonomin växer, om BNP växer, så ökar också vårt bistånd. De senaste åtta åren har biståndets volym ökat med 10 miljarder och det är klart att det gör skillnad, sade hon.

Kerstin Lundgren efterlyste ett bredare samarbete när det gäller utvecklingsagendan och såg möjligheter till det eftersom alla riksdagspartier är eniga om att PGU, politik för global utveckling, är basen för biståndspolitiken.

Kerstin Lundgren var överens med Isabella Lövin om att klimatet är en nyckelfråga för fattigdomsbekämpningen.

– Om vi inte klarar av att förena klimat- och utvecklingsagendan så kastas de utvecklingsresultat vi har nått överbord och vi tappar kanske 20-30 år av utveckling, sade hon.

Moderatorn, David Isaksson, beklagade att de två debattörerna höll med varandra om det mesta:

– Men jag hoppas att vi ska hitta några skiljelinjer i alla fall, även om vi inte har lyckats så här långt, sade han medan debattörerna skakade lätt på huvudet och publiken skrattade.

– Vem av er är det egentligen som styr? frågade han med hänvisning till budgetproblematiken.

– Naturligtvis är det regeringen som fortfarande styr med full kraft, samtidigt har vi ju att förhålla oss till den budget som riksdagen har antagit och där är vi inte överens Kerstin och jag – eller också är vi det men Kerstin är då bunden till sin Allianslojalitet, svarade Isabella Lövin.

Hon framhöll skillnaden i hur de vill finansiera Gröna fonden som det som främst skiljer dem åt. Regeringen vill betala ut de 500 miljoner det handlar om med additionella medel medan Alliansen vill ta summan från biståndet.

– Är 500 miljoner mycket pengar? Det är en fyrtiondedel av det totala biståndet och ungefär en tiondel av avräkningarna som går till flyktingmottagande. Är det mycket pengar? undrade David Isaksson.

– Det är klart att det är oerhört mycket pengar men det är också principiellt viktigt att Sverige som första land i världen, så vitt jag vet, faktiskt deklarerat att vi gett pengar till klimatfonden som är utöver biståndet, sade Isabella Lövin.

Enligt Isabella Lövin ska de 500 miljonerna nu tas från bland annat Afrikaanslaget, något Kerstin Lundgren tyckte var olyckligt.

– Jag tycker absolut inte att man ska spara på Afrika. Jag har försökt värna det anslaget. Många av de minst utvecklade länderna finns söder om Sahara. Jag skulle ha kämpat med näbbar och klor för att inte ta därifrån, sade hon.

Isabella Lövin kontrade med att hon och hennes regeringskamrater velat ge Alliansen uppgiften att peka ut varifrån pengarna ska tas. Hon försvarade beslutet om att skära ned i Afrika med att föregående biståndsministrar, Gunilla Carlsson (M) och Hillevi Engström (M), har tecknat fasta avbetalningsplaner med multilaterala organisationer. Dessa avtal kan inte brytas och därför finns det få utgiftsposter att ta ifrån.

– Den här situationen som vi sitter i i dag hade ju ni också suttit i, eftersom ni inte har ett öre mer att använda till klimatfinansiering, sade Isabella Lövin.

David Isaksson styrde avslutningsvis in samtalet på biståndet till Bolivia och Burkina Faso. Alliansen beslutade att avveckla biståndet till länderna medan regeringen ville stoppa avvecklingen.

– Hur blir det? ska biståndet till Bolivia och Burkina Faso finnas kvar, frågade han.

– Vi måste ha hållbara strategier. Vi kan inte hålla på och ändra oss var tredje månad om vi ska ha kvar de här länderna eller inte. Så länge vi sitter kvar är det vårt beslut som gäller. Om det blir regeringsskifte i mars så är det något annat som gäller men då hoppas jag att oppositionen skaffar en bred överenskommelse om hur vi ska göra för att skaffa en långsiktig och stabil situation för dem som jobbar i de här länderna, svarade Isabella Lövin.

Kerstin Lundgren å sin sida menade att nuvarande regering inte haft någon ambition om samarbete när de tog beslutet att stoppa utfasningen av biståndet, men hon öppnade samtidigt för att på sätt och vis behålla biståndet till Burkina Faso. Hon vill se ett regionalt fokus på Liberia, Mali och Burkina Faso. Sådana regionala ansatser kan vara ett bra sätt att arbeta i framtiden menade Kerstin Lundgren.

Dagen efter debatten fick Sida regleringsbrevet för år 2015. Där skriver regeringen att ”Sida ges i uppdrag att återuppta utvecklingssamarbetet med Bolivia och Burkina Faso”.

Text: Anna Nilsson