Våld och övergrepp mot flickor är bara alltför vanligt i många av de länder där Plan verkar. Men allt är inte elände. Tvärtom så finns det tusentals unga tjejer som aktivt arbetar för att ändra attityder och påverka sina samhällen.

Rujima Awter i Bangladesh, Mayra Lucia Mendez Videl i Nicaragua och Esperanza Mendoza i Bolivia är bara några av tusentals unga tjejer som driver på för att alla ska få det bättre. Det finns helt enkelt en massa starka tjejer som är med och förändrar världen!

I Gazipur-distriktet i Bangladesh ligger byarna tätt. Det är grönt och överallt syns risodlingar och låga hus. Det var här i Bangladesh som Plan på allvar började arbeta med barns deltagande i biståndets utformning. Ett sätt för ungdomar att göra sig hörda var genom lokala ungdomsklubbar som fick utse representanter till byns utvecklingskommitté. Från början var många vuxna tveksamma till klubbarna. Deras döttrar fick inte var där tillsammans med pojkarna, och flickorna fick absolut inte vara ute kvällstid!

Rujima Awter är femton år och ordförande i en av ungdomsklubbarna i Gazipur. Hon är också en av två ungdomsrepresentanter i byns utvecklingskommitté där alla gemensamma beslut diskuterats. Hon tycker inte att det är några som helst problem att tala inför de vuxna.

– Det tror jag faktiskt inte att några ungdomar tycker. För det mesta lyssnar de vuxna på oss, jag har aldrig varit med om att någon vill läxa upp en, konstaterar Rujima Awter.

En av de viktigaste saker som ungdomsklubben lyckats med var när man övertygade föräldrarna till en flicka att hon inte skulle giftas bort tidigt, utan få chansen att gå kvar i skolan.

– Först var det ett stort motstånd, föräldrarna höll inte med oss. Men sen gick vi alla ungdomar hem till familjen och då lyckades vi övertyga föräldrarna. Att vi fick hjälp av utvecklingskommittén betydde också mycket. Då förstod föräldrarna att det fanns andra vuxna som tyckte som vi, berättar Rujima.

Att föräldrarna vill ha tidiga giftermål tror hon handlar om bristen på utbildning. Därför är Rujima själv klar över hur viktigt det är att fortsätta studera. Matematik är ett av favoritämnena och siktet är inställt på att gå vidare till gymnasiet. Att Rujimas föräldrar stödjer hennes ambitioner betyder mycket i sammanhanget.

Rujimas tankar stämmer väl med internationella studier. Ekonomen och nobelpristagaren Amarty Sen har tydligt visat hur lönsamt det är för samhället stort att satsa på flickor och deras utbildning. En studie som Världsbanken gjort (2002) drog slutsatsen att varje extra skolår utöver det vanliga som en flicka går igenom kommer att öka hennes framtida inkomst med 10-20 procent.

Det finns också ett tydligt samband barnadödlighet under fem år och mammans utbildningsnivå: ju fler skolår mamman har bakom sig, desto större chans att barnet överlever.

Frågan om sex, kärlek och relationer är känslig – men samtidigt oerhört viktig i all lokal utveckling. Mayra Lucia Mendez Videl är sexton år och från Nicaragua i Centralamerika. I Nicaragua finns ingen sexualundervisning i skolorna. Aborter är förbjudna (även i de fall graviditeten hotar mammans liv) och de flickor som blir gravida tvingas sluta skolan. Dubbelmoralen finns överallt. Samtidigt som kyrkan, skolan och staten pratar högt om hur viktig familjen är vänder samhället ryggen åt de många tonårstjejer som blir gravida och sedan lämnade ensamma.

I det lilla samhället Tonalá i norra Nicaragua har Plan och den lokala organisationen Profamilia utbildat tonåringar som sedan kan prata med både vuxna och andra ungdomar om sex och relationer.

Mayra är på många sätt en typisk nicaraguansk tjej. Hon bor med sin mamma och fyra syskon. Hon och flera av syskonen har olika pappor. Mayras pappa har en annan familj, men hon har åtminstone kontakt med honom och han är med och bekostar hennes skolgång.

– Min syster tycker att jag har tur. Hon har ingen som helst kontakt med sin pappa, konstaterar Mayra som själv håller i två diskussionsgrupper med tjugo ungdomar i varje:

– I början var det en del föräldrar som var emot det hela. De gillade inte att vi pratade om preventivmedel med deras barn, men sedan vi även börjat utbilda vuxna har det gått bättre, berättar Mayra.

Plan arbetar för att alla ska få det bättre, men kan man säga att det är någon skillnad på mäns och kvinnors, pojkars och flickors behov?

Till en början är nog de flesta beredda att svara nej på den saken. Alla har ju behov av skola, mat och rent vatten. Men går man lite djupare så ser man att även om de grundläggande behoven är densamma så kan de ta väldigt olika uttryck beroende på ålder och kön.

Skollatriner är ett bra exempel på hur förändringar i det lilla kan få en stor påverkan. Medan killar (som bekant) kan kissa lite var som helst är flickors situation en annan. Om då skolan har toaletter som är så äckliga att de inte går att sitta på, eller om vem som helst kan slänga upp dörren för att smygtitta så blir konsekvensen den att många flickor inte alls går till skolan. Bra skoltoaletter är alltså viktiga för att fler flickor ska gå i skolan, vilket i sin tur leder till att färre barn dör i nästa generation och ett ökat välstånd för alla.

Det är lätt att misströsta när man ser hur svår situationen är stort i många av de länder där Plan arbetar. Men om det är något av det vi som skriver för Barnens framtid slagits av så är det hur många tuffar och starka flickor det finns – de viktiga förändringar som just de bidrar till.

Esperanza Mendoza som är 14 år står lutad mot den enda pump som finns i byn Cruz de Soliz på det bolivianska låglandet. Här hämtar närmare 200 personer sitt vatten och för en del blir det långt att gå. Som så ofta är det nästan enbart kvinnor och flickor som släpar vattnet. Tänk hur mycket tid som går åt för detta dagliga släpande – tid som skulle kunna användas till viktigare saker!

– I min kampanj för att bli vald till ordförande i skolregeringen lovade jag att arbeta för att alla barn skulle få skolfrukost och att vi skulle få rinnande vatten i byn. Jag måste säga att jag hittills misslyckats med att nå båda dessa mål, men jag försökte, berättar Esperanza.

Hon är helt allvarlig, det finns inte ett uns av blyghet i rösten. Så drivande är Esperanza att hon nu valts kassör i den lokala jordbrukskommittén som ska försöka få till stånd en bättre produktion i området. Till hennes uppgifter hör att hålla koll på intäkter och betalningar och se till så att familjerna inte betalar för mycket för det utsäde som köps till de gemensamma åkrarna.

Så där kommer de att stå på mötena, ett gäng gamla bondegubbar och lyssna på en fjortonårig tjej som förklarar hur de ska få bättre betalt för sina produkter. Det är på något sätt självklart att det kan vara så – för varför skulle inte hon kunna påverka och förändra?

Eller som Esperanza själv uttrycker det:

– De vuxna tycker att jag har bra idéer och att mycket som jag föreslår borde gå att genomföra.