Lundin var verksamma i Sudan i nästan 20 år och de svenska ägarna var inblandade i all oljeverksamhet i söder. Under hela den här tiden styrde Omar al Bashir landet. Hans regim avbröt alla förhandlingar och inbördeskriget förvärrades i med hans jakt på oljeinkomster.

Mellan februari 1997 och oktober 1998 var Lundin inblandad i all oljeutvinning i Sudan. De har haft god insyn i den sudanesiska militärens roll och vetat om regimens taktik att säkra oljeområden genom att fördriva och döda civilbefolkningen. Deras relation till Omar al Bashirs regim var nära.

Lundins ledning, framför allt pappa Adolf och sönerna Ian och Lukas, var tidigt delaktiga i Sudans oljeutveckling. Deras position i Sudan var unik och de spelade en långt mycket större roll för oljeutvinningen i landet än vad som tidigare klargjorts. Vår undersökning visar att Lundins verksamhet i Sudan var mycket djupare och pågick under längre tid än den period åklagaren undersöker.

17 december 1991 skrev Lundin (Red Sea Oil Corporation) under ett exploateringsavtal med Sudans regering. Två år innan hade Omar al Bashirs National Islamic Front (NIF) tagit över makten efter en militärkupp. Den nya regimen avbröt alla förhandlingar med gerillan i södra Sudan. Istället radikaliserades politiken och en fundamentalistisk islamistisk regim med Sharialagstiftning infördes. Veckan innan Lundin skrev på avtalet bosatte sig Osama bin Ladin i Khartoum tillsammans med en grupp al Qaidasoldater.

Sudan var i stort behov av intäkter och sökte efter partners för att utvinna olja. Men huvuddelen av oljan låg, och ligger än idag, i söder, där befolkningen sen 1983 (om inte längre) krävt ökat självstyre. Oljebolaget Chevron som hittade stora olja i söder insåg efter en attack mot deras installationerna 1984 att det inte gick att bedriva verksamhet där. Det amerikanska företaget lämnade Sudan 1992, helt strax efter det att Lundin kom.

För att kunna utvinna oljan i söder skapade regimen så kallade säkerhetszoner med stöd av attackhelikoptrar, bombplan, reguljära arméenheter och milisgrupper som dödade, torterade, stal och även förslavade civila. Många byar tömdes flera gånger eftersom regeringen aldrig helt kunde kontrollera oljeområdena. När gerillans aktiviteter ökade informerades oljebolagen som lämnade området för att regeringstrupperna och deras allierade skulle kunna rensa området igen.

Lundin hittar ingen olja i Röda Havet men följer noggrant Arakis, ett litet kanadensiskt bolag som köpt upp det amerikanska bolaget Chevrons rättigheter i Sudan. Så här skriver Lundin själv i Lundin Oil i Sudan MAJ 2001: ”Lundin Oil hade på håll följt Arakis Energys Incaktiviteter i Block 1, 2 och 4 i södra Sudan och började aktivt intressera sig för det angränsande området, Block 5. Samtliga block är belägna i Mugladbassängen där Chevron har spenderat över 1 miljard US$ under 70- och tidigt 80-tal i prospektering efter olja.”

Torsdagen den 6 februari 1997 skriver Lundins bolag International Petroleum Corp (IPC) på ett exploateringsavtal för Block 5A i södra Sudan. Dagen efter, 7 februari, börjar tre Lundinbolag köpa aktier i Arakis. I slutet av mars hade de köpt aktier för 266,5 miljoner kronor och Lundin den största ägaren. Både Ian och Lukas Lundin blir med i styrelsen för bolaget som står för Sudans växande oljeinkomster.

På Lundin Oils första årsmöte i maj 1998 förklarar Ian Lundin att Arakis är ett ”screaming buy”. Alltså ett fynd. Knappt två månader senare säljs Arakis till Talisman. För affären redovisade Lundin en förlust på 156,2 miljoner kronor.

Det kanadensiska oljebolaget Talisman hade finansiella muskler för att bygga pipelinen mellan oljan i söder och hamnen i Port Sudan vid Röda Havet. Men innan försäljningen tar Arakis fram rapporter om läget i Sudan för Talisman. Bland annat tar Control Risks Group (Svenska ambassadens säkerhetsbolag i Irak) fram en rapport beställd för Talismans räkning. Rapporten belyser militärens roll vid oljeinstallationer: ”dominera ett område”, stå för ”militära skyddsenheter av nyckeltillgångar” och ”militär eskort vid transporter efter mörkrets inbrott”. Vidare skriver analytikerna att militära enheter ”skapar en betydande avskräckning för rebeller, banditer och kriminella”.

Tre år senare, sommaren 2001, köper Talisman Lundin Oil, vilket de betalar omkring 4 miljarder kronor för. Lundins tillgångar i Sudan och en andel i ett ryskt bolag vill de inte ha. Dessa tillgångar går upp i Lundin Petroleum som bildats maj 2001 men börsnoteras först till hösten.

Talisman AB, det svenska dotterbolaget som tar över Lundin Oils tillgångar, leds av styrelseordförande och nuvarande utrikesminister Carl Bildt. James Buckee, som var VD för Talisman när bolaget köpte både Arakis och senare Lundin Oil, är idag styrelseordförande i Enquest Plc, ett bolag som ingår i Lundingruppen.

Ian Lundin förklarar inför Lundin Petroleums börsintroduktion, ett företag som i stort sett bara har tillgångar i Sudan: ”Några har frågat oss om vi planerar att trappa ned eller till och med att dra oss tillbaka helt efter försäljningen av Lundin Oil. Det bästa svaret på den frågan är förmodligen: Ja, det skulle vi ha gjort – om vi inte hade haft så roligt.”

Polisutredningen om folkrättsbrott med svensk anknytning i Sudan sträcker sig mellan åren 1997-2003 och berör Lundins verksamhet i Block 5A, som ligger i nuvarande Unity State i Sydsudan. Det är klart att oljeverksamheten ökade på konflikten som tog 12 000 människors liv och tvingade minst 160 000 på flykt. Men dessa siffror utgår bara från Lundins koncessionsområde. Hur många dödades och tvingades på flykt i Block 1, 2 och 4?

Den svåraste uppgiften för polisutredningen är att bevisa att personer med svensk anknytning ”på något sätt främjat brott genom faktiska åtgärder, beslut, psykisk påverkan eller på annat sätt styrkt förövarna i deras beslut att begå brottsliga handlingar”.

Hur nära var Lundins relationen till regimen i Sudan?

Vad för information hade bolaget om tvångsförflyttningen av civila?

Vilka villkor om säkerhet kring oljeinstallationer ställdes av bolagen?

På vilket sätt fick bolagen information om att det var dags att lämna verksamheten innan mils och militär skulle ”säkra området”?