När Lundins verksamhet i Sudan kritiserades i mars 2001 markerade Anna Lindh kraftigt mot företaget och uttalade sig om att Carl Bildt borde lämna styrelseuppdraget. En vecka senare förklarade utrikesministern att uppgifter om att oljeområden rensades för oljeutvinning var otydliga.

– Kriget eskalerade mellan 1997 och 2003 och fler människor förlorade sina liv och fördrevs än någon annan period under inbördeskriget, berättar pastor James Ninrew som förlorade en bror, en syster, sin svärmor och tvingades själv på flykt när regeringen fördrev människor från Lundins oljeområde.

”Det är svårt att skapa sig en helt entydig bild av situationen i de konfliktdrabbade områdena i södra Sudan. Förstahandsinformationen är knapphändig, och beskrivningarna av verkligheten går ofta isär.” Så inleder Anna Lindh sitt svar på en interpellation i riksdagen, 3 april, 2001.

Vidare berättar utrikesministern att Sverige ska stödja och avvakta FN-rapportören för ”att han ännu inte har hunnit att besöka södra Sudan och skaffa sig en egen bild över situationen där och oljeutvinningen.”

FNs specielle sändebud var Gerhart Baum, en tysk politiker som hade varit på posten sen december 2000. Trots den korta tiden hade Baum redan kommit fram till precis samma sak som de två tidigare sändebuden: Oljeverksamheten förvärrar konflikten. Regeringen i Sudan har tvångsförflyttat lokalbefolkningen och förstört byar så att oljeverksamheten kan ske obehindrat.

Det fanns dessutom mängder av entydiga och oberoende uppgifter om att oljeverksamheten förvärrade läget i Sudan. Inte ens Sudans ambassadör motsatte sig uppgifterna om att civila fördrevs på grund av oljeverksamheten.

Gerhart Baum lämnar en ny rapport inför FNs generalförsamling hösten 2001. Han har då besökt området och är ännu mer kritisk mot företagen. Sverige gör ingenting.

Och i början av 2002 inleder gerillan en offensiv mot Lundins oljeområde i södra Sudan. Företaget tvingas avbryta all verksamhet och under striderna som följer fördrivs och dödas civila. Igen gör Sverige ingenting.

Vi har pratat med UD-tjänstemän, statssekreterare, statsråd, ambassadörer, journalister och politiker för att försöka ta reda på vad som hände. Vi har också begärt ut och fått ta del av handlingar som berör Lundin och Sudan.

Det finns inte ett enda spår i arkivet som stödjer uppgiften om att ”beskrivningarna av verkligheten går isär”. Däremot finns det gott om handlingar som visar att Sudan fördriver sin egen befolkning, använder bombplan, attackhelikoptrar, fängslar och torterar oliktänkande.

På UD förhandlar avdelningen för folkrätt och mänskliga rättigheter fram en text om Sudan inför FNs MR-kommittés resolution om Sudan som publiceras i april 2001. Den texten tas fram tillsammans med EU-länderna, Sudans ambassadör i Genève och FNs specielle sändebud Gerhart Baum.

– Vår ambition var att få fram en bra rapport som speglade Baums rapport och MR-situationen och dels att få med Sudan. Ambitionen var att få mandat för rapportörens fortsatta arbete, berättar Lars Ronnås, som ansvarade för förhandlingarna och idag chef för Afrika på UD.

I texten  anklagas Sudan för omfattande och urskiljningslös bombning av civilbefolkning och att civila tvingas bort från oljeområden. Lars Ronnås berättar att Sudans ambassadör inte invände alls mot texten som berörde regimens behandling av civilbefolkningen i oljeområden.

När förhandlingarna om Sudantexten pågår är Anna Lindh i Genève och intervjuas av Svenska Dagbladets journalist Gunilla von Hall. I intervjun som publiceras 21 mars, säger utrikesministern två saker. Först att hon gärna vill titta närmare på hur Kanada gjorde när de utredde ett kanadensiskt bolags verksamhet i Sudan. Det andra är att hon hade valt att inte gå in i styrelsen, som Carl Bildt gjorde, och om hon hade suttit där hade hon ha gått ur styrelsen.

Samma dag som artikeln publiceras påstår en nära medarbetare till Anna Lindh att utrikesministern ska ha ringt upp Carl Bildt och sagt att hon inte var nöjd med vad som stod i artikeln. Hennes pressekreterare Dan Svanell ringde även upp redaktionen för att dementerar artikeln. Ett ganska ovanligt grepp särskilt som hela intervjun bandades.

Idag minns Dan Svanell inte att han ringde och dementerade. Faktiskt minns han ingenting alls om Sudan och kan därför inte svara på frågor om vad som hände. Han hänvisar istället vidare till den politiske sekreteraren på UD, Sven-Olof Petterson, som i sin tur svarar per mail från ambassaden i Canberra att han inte heller minns eller vet vad som hände.

Bredvid Anna Lindh i Riksdagen sitter Sudanhandläggaren Pereric Högberg. Han vet vad som hände eftersom det var han som tog fram svaret som Anna Lindh gav i riksdagen.

– Jag tog fram underlaget till interpellationssvaret där den svenska linjen ligger. Vi ville inte kliva in i enskildheten i Lundins förehavande, berättar han i en intervju för ett par år sen.

Men när vi återvänder för att fråga om vad de hade för underlag för att svara att rapporterna inte var entydiga vill han inte svara.

Utrikesministerns kansli förvandlade entydiga och oberoende rapporter om hur Sudans regering fördriver och dödar människor till partsinlagor. De undergräver även FNs sändebud genom att säga att information inte baseras på förstahandsinformation. ECOS har begärt att Sverige redovisar hur de misslyckades med att hindra de påstådda folkrättsbrotten med anknytning till Sverige. Det har Sverige inte gjort.