De löften om bistånd till Sydsudan  som getts har än så länge inte infriats, två år efter att det krigsdrabbade landet vann självständighet. ”Det borde finnas en strategi för Sydsudan och det är synd att det inte finns någon ännu”, tycker Désirée Pethrus (KD) och får medhåll av flera kollegor i riksdagens utrikesutskott. Förslaget att använda bistånd för att kompensera offren för kriget i området där svenska oljebolaget Lundin haft verksamhet avvisas däremot bestämt.

Den viktigaste faktorern till att inbördeskriget förvärrades i Lundin Petroleums koncessionsområde var kampen om oljan. För att bana väg för oljeutvinningen i Block 5A fördrevs 160 000 människor från sina hem och uppemot 12 000 dog. Boskap och ägodelar plundrades, hus brändes ned till grunden och grödor förstördes. Värdet på förlusterna beräknas i rapporten Unpaid Debt uppgå till minst 600 miljoner USD.

Offren för oljekriget i Sudan har rätt till kompensation, enligt FN:s ramverk för företag och mänskliga rättigheter. Det är svenska statens skyldighet att se till att offren kan få kompensation från det svenska oljebolaget Lundin Petroleum, som å sin sida helt nekar till någon form av inblandning trots överväldigande bevis och en brottsutredning. Sverige har i olika sammanhang sagt att detta kommer att reflekteras i kommande bistånd. Men strategin för Sydsudan lyser alltjämt med sin frånvaro.

Vi frågade åtta riksdagsledamöter vad de anser om idén att använda bistånd som ett sätt för Sverige att kompensera offren.

Flera av ledamöterna var avvaktande i sina svar och hänvisade till att det fortfarande pågår en rättsprocess för att utreda om Lundin Petroleum haft någon inblandning i inbördeskriget.

”Att kompensation betalas ut förutsätter att brott har begåtts och det måste först klarläggas. Därför ska vi inte använda bistånd för att kompensera offren.” säger Désirée Pethrus (KD).

Att bistånd inte ska användas som kompensation till dem som drabbats av oljekriget var de flesta av de tillfrågade överens om. Men det rådde delade meningar om vilket ansvar Sveriges regering egentligen har.

Både Bodil Ceballos (MP) och Hans Linde (V) anser att ansvaret för att kompensera offren i första hand ligger på bolaget. I andra hand har Sverige ett ansvar, men en sådan kompensation ska inte finansieras med bistånd, tycker Hans Linde, och ger följande motivering:

”Det skulle vara märkligt om vi minskade stödet till fattigdomsbekämpning, utbyggd mödravård, landsbygdsutveckling etc. för att istället använda medlen för att kompensera för beslut fattade av ett svenskt företag. Det skulle innebära en dubbel bestraffning av världens fattigaste.”

Björn Söder (SD) anser att biståndet missar sitt mål om det används som kompensation till oljekrigets offer, men inte heller han verkar främmande för att Sverige kan ha ett visst ansvar.

”Bistånd ska inte användas på det sättet utan vara en möjlighet att minska nödlidande genom katastrofhjälp och liknande. Om man anser att Sverige av någon anledning skall betala ut kompensation så skall det ske i särskilt anslag.” säger han.

Kenneth G Forslund (S) vill att Sverige ska ge bistånd till Sydsudan, men inte som kompensation för vad ett bolag eventuellt har gjort utan för att hjälpa till med fattigdomsbekämpning och statsbyggande.

”Fredsavtalet CPA (Comprehensive Peace Agreement) innehåller skrivningar om kompensation till dem som drabbats av konsekvenser av oljeutvinning. Berörda parter måste ta sitt ansvar för detta”, säger han.

Vi bad också riksdagsledamöterna kommentera det faktum att Sverige inte har någon strategi för stöd till Sydsudan som är ett av de svagaste länderna i världen.

Det är bara Björn Söder som tycks vara negativt inställd till att stödja Sydsudan.

”Det finns många nödlidande i världen och Sverige är redan bland de främsta biståndsgivarna i världen (mätt i BNP-andel). Vårt land kan tyvärr inte täcka all världens behov.” säger han.

Sofia Arkelsten (M) kopierar ordalydelsen i det svar som Gunilla Carlsson gav i april, när hon fick frågan om när regeringen tänker presentera en ny strategi för Sudan. Budskapet är att Sverige var en av de sju största givarna till Sudan mellan 2008 och 2011. Sydsudan blev en självständig stat i juli 2011. Vad gäller framtida stöd lyder beskedet:

”Regeringen kommer även i fortsättningen att bidra till att stödja fattigdomsbekämpning och utvecklingen i de båda länderna. Vårt bistånd med humanitärt fokus samt genom FN-organen löper på oförändrat. Vidare bidrar vi till och påverkar det stöd som EU ger till båda länderna.”

Märkligt nog citerar inte Sofia Arkelsten den sista meningen i Gunilla Carlssons skrivelse: ”Regeringskansliet för att fortsätta med strategistyrt samarbete i både Sydsudan och Sudan. Regeringen avser att återkomma i frågan inom kort.”

Svaren från övriga riksdagsledamöter kan ge en förklaring. Bodil Ceballos (MP), Kenneth G Forslund (S), Hans Linde (V) och Désirée Pethrus (KD) uttrycker en unison kritik mot att regeringen ännu inte lyckats presentera nya strategier för flera biståndsländer.

”Det borde finnas en strategi för Sydsudan och det är synd att det inte finns någon ännu, särskilt eftersom vi välkomnade tvåstatslösningen och tidigt startade en ambassad i Sydsudan.” tycker Désirée Pethrus.

Kenneth G Forslund (S) ställer följande diagnos:

”Regeringen har uppenbart problem med styrningen av det internationella utvecklingssamarbetet. Ett resultat av dessa problem är att regeringen inte klarat av att få strategier på plats för flera länder, Sydsudan är ett av dem. Det leder ovisshet och svårigheter samtidigt som vi vet att behoven är stora.”