Grunden för biståndet är vår vilja att göra gott och bidra till att fler i världen får det bättre. Men hur effektivt kan detta ske och hur går det att mäta resultaten av vår ”godhet”? I årets andra Global Bar diskuterades resultatmätning i det svenska biståndet. Vi frågade oss: Vad är viktigast – solidaritet eller resultat? Eller går det att vara solidarisk och samtidigt för ökad styrning och mätning?

Panelen bestod av Janet Vähämäki, forskare vid Stockholms universitet, aktuell med avhandlingen ”Matrixing Aid – The Rise and Fall of ’Results initiatives’ in Swedish Development Aid”, Sofia Arkelsten (M), riksdagsledamot (utrikesutskottet) och biståndspolitisk talesperson och Ulrika Modéer (MP), statssekreterare för utvecklingssamarbetet hos biståndsministern.

Utgångspunkten för samtalet var just Janet Vähämäkis avhandling där hon granskat biståndet och hur Sida har mätt resultaten av det sedan 60-talet. Hon har själv arbetat på både Sida och UD, vilket var en av anledningarna till varför hon valde ämnet:

– När jag började skriva 2012 så var det ett stort fokus i biståndet på att skattebetalarna skulle veta vart pengarna gick, och mycket mindre fokus på huruvida biståndet fick resultat i praktiken för mottagarna. Då blev det intressant för mig att ta reda på vad som faktiskt driver vår vilja att få veta resultat.

I sin avhandling har Janet Vähämäki identifierat att Sidas krav på resultatmätning gått i cykler på ungefär 10-12 år. Varje cykel har påbörjats med ett resultatinitiativ, där högre krav på resultatmätning har efterfrågats och implementerats. Därefter har svårigheter uppkommit – när resultaten väl har producerats så har de i många fall inte gått att använda, eftersom kvaliteten har varit så pass dålig. Detta har följts av en period med lägre tryck på resultatmätning då Sida snarare fokuserat på utvärderingar och kvalitativa mätningar. Och sen börjar allt om igen!

– Självklart så finns det en större kunskap om resultatmätning i dag, hur man mäter, vilka delar som mäts och så vidare, jämfört med tidigare. Men samtidigt så har kraven faktiskt blivit ännu striktare under det senaste resultatinitiativet, säger Janet Vähämäki.

Mätningen av bistånd är något som många gånger är problematiskt – vad som mäts och vad resultaten faktiskt visar. Något som alla panellister höll med om är att det kan vara problematiskt att aggregera resultat uppåt till siffror. Enligt Ulrika Modéer är det en av anledningarna till att regeringen nu satsar på trust based management i biståndet:

– Det är en del av den tillitsreform som vi nu genomför för många myndigheter. För lärare, inom sjukvården, för hela den offentliga sektorn. Däremot måste det finnas en bra balans mellan resultat och tillit. Det är väldigt viktigt att kunna redovisa vad vi gör rätt eller fel för att kunna utveckla verksamheter.

Sofia Arkelsten menar även hon att det inte finns något motsatsförhållande mellan resultatmätning och solidaritet.

– Det är snarare osolidariskt att inte följa upp våra insatser. Om vi inte vet vad effekten av biståndet så är det inte solidaritet!

Trycket kommer från flera håll

Men vad är det som har gjort att Sida då initierar dessa ökade krav på resultatmätning? Enligt Janet Vähämäki har trycket kommit ifrån flera håll, inte bara ifrån politikerna.

– Resultatinitiativen har föregåtts med debatter där det i allmänhet blivit mer legitimt att säga att bistånd inte leder någonstans. Karaktäristiskt för dessa perioder är att Sida först har gjort motstånd och sagt att det inte går att mäta resultat på det sätt som efterfrågats. Men när trycket har blivit för stort så har myndigheten ändå infört hårdare krav på resultatmätning, konstaterar Janet Vähämäki.

Ytterligare en aspekt som panellisterna är överens om är att det är positivt att frågan om korruption har fått större plats i biståndsdebatten, samt att Sida har börjat arbeta mer med detta under senare år.

Dock finns det saker som panellisterna inte är lika överens om. Sofia Arkelsten är missnöjd med den nuvarande regeringes biståndsbudget och lämnade i januari in en KU-anmälan där hon begär att regeringens resultatredovisningen ska granskas.  Ulrika Modéer verkar ta detta med ro:

– KU kommer att göra sitt jobb nu och vi är beredda att ta det ansvaret. Det finns alltid möjlighet att utveckla vårt arbete. Det jag vill understryka är att vårt fokus är att säkerställa vårt bistånd på alla nivåer och att vi arbetar på ett sätt som ger förutsättningar för att uppnå resultat.

Svenskarna stöttar biståndet – men vad innehåller det?

I Sverige är stödet för biståndet högt, men kunskapen om vad det faktiskt innehåller är mindre. Mycket av biståndets resultat är inte bara svåra att mäta, utan även svåra att kommunicera. Avvägningarna mellan olika biståndsinsatser kan påverkas av detta faktum. Janet Vähämäki menar att resultatinitiativen ofta går ut på att aggregera resultat uppåt, att aktörerna på marken ska svara på enkla standardiserade frågor som ska kunna göras om till siffror.

– Antalet vaccinerade barn är ett sådant exempel. Det är en kvantitativ indikator som i sig är riktig. Men vi måste även stärka nationella hälsosystem och kunna mäta hur detta gått. Och att göra det är svårare, men absolut nödvändigt för hållbarheten. Det såg vi ju inte minst under ebolautbrottet, sa Ulrika Modéer.

Janet Vähämäki menar dock att det kanske inte är just resultaten som skapar svenskarnas tillit till biståndet. Tilliten har nämligen ökat stadigt sedan 70-talet, oberoende vilka resultat som har visats upp. Snarare har tilliten till biståndet ökat under de perioder där trycket på resultatmätning har ökat, men innan resultatmodellerna har implementerats. Kanske beror tilliten på andra saker än just resultatfrågan?

– Jag tror dock att det finns en grund för oron som uppstår när biståndet ifrågasätts. För mig är biståndet viktigt och något vi måste slå vakt om. Resultaten kommer kanske inte att rädda biståndet, men bristen på resultat kan verkligen skada tilliten till det, menade Sofia Arkelsten.

Aktuellt i dag är hur resultatmätningen kan ske inom det humanitära biståndet – som i dag bland annat går till livsuppehållande insatser i östra Afrika och i Syrien.

– Vi hade kunnat ge hur mycket som helst, men vi har inte hur mycket som helst. Då är det viktigt att veta vart pengarna går till, det måste gå och styra. Vi måste ha respekt för skattebetalarnas pengar. Att prioritera och att ha mål med vad vi vill uppnå är i det sammanhanget essentiellt, sa Sofia Arkelsten.

– I dessa situationer är det extra viktigt att planera långsiktigt och agera snabbt, fortsatte Ulrika Modéer.

De globala målen

För att återknyta till temat för denna upplaga av Global Bar så vill Janet Vähämäki understryka att det faktiskt är solidariteten som är grundmotivet för biståndet. Det är även en del av Sveriges identitet – att vara givare.

– Det är något som vi sällan diskuterar, varför vi egentligen bedriver bistånd. Det är så lätt att hamna i den ekonomiska diskussionen, men det finns även andra värden i biståndet som är viktiga, sa Janet Vähämäki.

Jakob Trollbäck, som bland annat har varit med och ritat de globala målen, var också på plats på Global Bar. Just nu arbetar hans företag med de 126 undermålen och de 43 metoderna som ingår i de globala målen. Idén är alla insatser som görs i världen ska kunna passa in i en matris som mäts mot de globala målen. Jakob Trollbäck menar att det är extra viktigt nu, i en tid av ”alternativa” sanningar:

– Att vi bryr oss om det som händer i världen är det som kan hålla oss samman över alla gränser. Det hoppas jag att agenda 2030 kan göra, att få människor att tänka mer logiskt och faktiskt se resultaten av det som görs, sa han.

Maxime Persdotter Wallström