Svenska pensionspengar investerades i Lundin Petroleum år 2004, trots FN-rapporter om att företagets oljeutvinning i Sudan förvärrade inbördeskriget. Flera av riksdagsledamöterna i utrikesutskottet är kritiska till att Sverige inte har agerat efter informationen från FN och anser att AP-fondernas etiska riktlinjer behöver skärpas. Bodil Ceballos (MP) vill att pensionspengar enbart ska investeras i etiska fonder. ”Där finns förhoppningsvis inte Lundin Petroleum med.” säger hon.

Under de år som Lundin Petroleum verkade i Sudan rapporterade både FN och människorättsorganisationer om att oljeutvinningen bidrog till att inbördeskriget förvärrades. Starten på stridigheterna i Block 5A, en del av landet som tidigare varit fritt från strider, sammanföll med att Lundin började sin exploatering i området. Rapporten Unpaid Debt, publicerad i juni 2010, beräknar att 12 000 människor dödades och 160 000 fördrevs från sina hem till följd av kriget i Lundins koncessionsområde.

Under de år som Lundin Petroleum bedrev oljeutvinning i Sudan kom ett flertal FN-rapporter om att företagets verksamhet bidrog till att inbördeskriget förvärrades och att människor tvångsförflyttades. När Lundin inledde exploateringen av koncessionsområdet Block 5A i Unity State Sudan (nuvarande Sydsudan) eskalerades striderna i ett område som tidigare varit relativt förskonat från stridigheter. Rapporten Unpaid Debt, publicerad 8 juni 2010, beräknar att 12 000 människor dödades och 160 000 fördrevs från sina hem till följd av kriget i Lundins koncessionsområde.

Svenska regeringen är genom AP-fonderna en av de största ägarna i företaget utanför Lundinsfären. AP-fonderna började investera pensionspengar i Lundin i början av 2004, kort efter att Human Rights Watch publicerat sin rapport om oljan och kriget i Sudan. Hösten 2003 hade Lundin sålt sin koncession i Block 5A men man hade ännu kvar en annan koncession i Block 5B. 2004 pågick fortfarande inbördeskriget i Sudan samtidigt som fredsförhandlingarna var i full gång.

Vi frågade riksdagspartiernas representanter i utrikesutskottet hur de ställer sig till att svenska staten blev delägare i ett bolag som hade verksamhet i ett land i krig 2004.

Kenneth G Forslund (S) är kritisk till statens delägarskap i Lundin.

”Vi socialdemokrater har sagt att AP-fonderna inte ska vara kvar om inte företaget kunnat ge en bättre förklaring till händelser och agerande. Och någon sådan har vi ju inte sett.” konstaterar han.

Majoriteten av de tillfrågade (KD, MP, S & V) tycker att AP-fondernas etiska riktlinjer behöver skärpas.

”Att ett bolag har verksamhet i ett land i krig behöver inte vara ett problem i sig. Men om det finns kunskap om att ett bolag begår brott eller bidrar till att kriget fortsätter så bör man avstå från att investera och det måste finnas etiska regler som gör att man avvecklar sådana intressen. De etiska riktlinjerna för AP-fondernas placeringar behöver skärpas”, menar Désirée Pethrus (KD).

Sofia Arkelsten (M) välkomnar debatten om etik- och miljöfrågor i AP-fonderna och påpekar att regeringen gjort en offentlig utredning för att utvärdera fondernas riktlinjer. Men Bodil Ceballos (MP) är inte nöjd.

”Vi har skrivit motioner och sagt att man bara ska investera i etiska fonder och där finns förhoppningsvis inte Lundin Petroleum med. Vi vill inte heller att AP-fonderna ska investeras i fossila bränslen.” säger Bodil Ceballos.

Trots signalerna om att ett svenskt oljebolag kan ha varit inblandat i Sudans inbördeskrig har svenska regeringen visat litet intresse att undersöka ärendet och vidta åtgärder, både nu och under den period då Lundin var verksamma i Sudan. Vi bad riksdagsledamöterna ge sin syn på hur den tidigare utrikesministern Anna Lindh agerade i frågan om Sudan. Bakgrunden är följande:

I februari 2001 ställde Marianne Samuelsson (MP) en interpellationsfråga till utrikesminister Anna Lindh om vilka åtgärder hon avsåg vidta vad gällde tvångsförflyttningar i samband med oljeutvinningen i det av inbördeskrig drabbade Sudan. Anna Lindh svarade med att säga att ”det är svårt att skapa sig en helt entydig bild av situationen. Förstahandsinformationen är knapphändig, och beskrivningarna av verkligheten går ofta isär. Därför är det särskilt viktigt att lyssna till oberoende bedömare, inte minst FN.”

Uttalandet går tvärtemot de rapporter, både från FN:s speciella Sudanrapportörer och från människorättsorganisationer (t.ex. Human Rights Watch 2003, Christian Aid 2001 och 2002 och Amnesty International 2000), som alla pekade på att oljeverksamheten förvärrar inbördeskriget.

Enligt OECD’s riktlinjer har Sverige en skyldighet att agera om det finns misstankar om att svenska bolag medverkar till brott mot mänskliga rättigheter. Hösten 2001 levereras en ännu skarpare rapport av FN:s speciella rapportör för Sudan Gerhardt Baum. Men trots utrikesministerns uttalande i riksdagen om att invänta FN:s rapportör och gör Sverige ingenting för att utreda eller informera sig om Lundins verksamhet. Våren 2002 skickar Anna Lindh däremot kabinettssekreterare Hans Dahlgren till Khartoum för hjälpa en mamma i Malmö att få kontakt med sina döttrar. Samtidigt som Hans Dahlgren befinner sig i huvudstaden pågår intensiva strider där civila fördrivs och byar bränns i Lundins koncessionsområde.

En viss försiktighet märks i riksdagsledamöternas svar. Kenneth G Forslund (S) anser att den dåvarande regeringen och utrikesministern agerade på ett bra sätt. Désirée Pethrus (KD) är osäker på vad utrikesministern egentligen kunde ha gjort åt situationen. ”Vid brottsanklagelse måste någon göra en anmälan för att en process ska startas och jag har svårt att se att UD skulle starta en rättslig process”, säger hon. Sofia Arkelsten (M) har avstått från att svara på frågan om den dåvarande utrikesministerns agerande.

Bodil Ceballos (MP) anser att det var felaktigt av utrikesministern att inte agera. Att regeringen gett ett budskap i skrivelsen från UD FMR och ett annat i utrikesministerns interpellationssvar tror hon beror på att man i det senare tagit hänsyn till politiska intressen.

Det råder delade meningar om hur man bör se på OECD:s riktlinjer. Hans Linde (V) och Bodil Ceballos (MP) anser att Sverige tar för lätt på riktlinjerna och båda framhåller att de i riksdagen har arbetat för att införa en bindande uppförandekod för företag med verksamhet utomlands, till skillnad från de mer eller mindre frivilliga åtaganden som finns idag.

Björn Söder (SD) har inga synpunkter på Anna Lindhs agerande, just med tanke på att OECD:s riktlinjer inte är tvingande.

”Det måste enligt vår mening också kunna göras troligt att det finns någon substans i anklagelserna om att företaget medverkar till brott mot mänskliga rättigheter”, säger han. ”Det faktum att det förekom stridshandlingar kring utbyggnaden av oljepipelines och att regimen rensade områdena kring oljeinstallationerna med våld för att förhindra angrepp på dem är dock inte samma sak som att företaget har medverkat till brott”.

Till sist frågade vi riksdagsledamöterna vad de anser om att den svenska regeringens inte velat undersöka vad det svenska bolaget har gjort, trots att frågan tagits upp i riksdagen vid upprepade tillfällen. Partifärgerna syns tydligt i riksdagsledamöternas svar.

Sofia Arkelsten (M) framhåller, till regeringens försvar, att ”CSR-frågorna är företagsdrivna och företagsägda”. Vidare berättar hon att regeringen ”uppmuntrar näringslivet att ta socialt och miljömässigt ansvar” och att man arbetat aktivt för att förbättra de verktyg som OECD och FN:s Global Compact har tagit fram för företags agerande i konfliktländer.

Representanterna för övriga oppositionspartier är betydligt mer kritiska. Kenneth G Forslund (S) och Hans Linde (V) säger att de förgäves har försökt få regeringen att göra en oberoende utredning av Lundins verksamhet i Sudan, och Bodil Ceballos (MP) tycker att det är problematiskt att regeringen inte tar nuvarande utrikesministerns inblandning i Lundin på allvar.

Hans Linde (V) sammanfattar sin kritik:

”Nuvarande och tidigare regeringars passivitet i frågan visar på den dubbelmoral som finns i svensk utrikespolitik. Sverige har en hög internationell profil när det kommer till mänskliga rättigheter – så länge det inte hotar svenska ekonomiska intressen.”

Kerstin Lundgren (C) och Christer Winbäck (FP) blev tillfrågade men avstod att svara.