Under 2014 har den ryska statligt ägda nyhetsbyrån Rossija Segodnja lanserat en medial storsatsning i syfte att vända den internationella opinionen. Med täckning i 34 länder och på 30 språk ska mediecenter spridda över världen göra det ryska perspektivet hört. Parallellt med striderna i Ukraina pågår kampen om den mediala bilden. Ryssland har traditionellt inte haft sin styrka på den planhalvan men kan det vändas? Vilken självbild har ryssarna idag och hur har den formats genom historien? Hur resonerar egentligen Putins anhängare? Och vilka fördomar om Ryssland närs i Sverige? Detta och mycket mer debatterade våra panelister och åhörare på höstens tredje Global Bar Världen genom ryska ögon.

Kvällens panel bestod av Sophie Heine, journalist, författare och Rysslandskännare. Kalle Kniivilä, journalist och författare, aktuell med boken Putins folk: Rysslands tysta majoritet, Martin Kragh, forskare vid Uppsala centrum för Rysslandsstudier och Handelshögskolan i Stockholm, aktuell med nya boken Rysslands historia: Från Alexander II till Vladimir Putin.

Kvällens moderator, David Isaksson från Global Reporting, introducerade kvällens tema genom en anekdot. Kring tiden för ockupationen av Krim-halvön befann han sig i Mongoliet och talade med en mongolsk herde som höll en utläggning om nazisterna och fascisterna i Ukraina. David slogs av den ryska propagandabildens styrka och hur den når långt utanför Rysslands gränser. Följdfrågorna som dök upp rörde hur ofta vi egentligen frågar oss hur Ryssland ser på omvärlden och hur kommer det sig att den ryska propagandabilden fungerar så pass bra som den gör trots att den i väst nästintill väcker löje.

Sophie Heine som varit i den ryska staden Archangelsk för att undersöka en nyideologisering av unga genom fosterländsk fostran i Ryssland ombads att berätta mer om vad hon sett vid sitt senaste besök. Hon var främst där för att studera patriotism i Ryssland med fokus på det så kallade Statliga programmet för patriotisk fostran, ett femårigt program som bedrivs i hela Ryssland. Vid tidpunkten för hennes besök pågick en tävling på temat Ryssland min stolthet där deltagare i alla åldrar uppmanades att måla tavlor och skriva dikter. Sophie beskrev hur de med synbar stolthet visade upp sina verk för henne. Är den sortens patriotism farlig för ryssarna, och oss? frågade hon sig. Utifrån vad hon såg den dagen kändes det inte så, men när hon senare befann sig i Moskva där man firade 9 maj (segerdagen) med cirklande flygplan och stridsvagnar blev det mer aktuellt att fundera över vad som kan bedömas vara farlig patriotism. Sophie underströk att för att förstå hur ryssarna ser på världen måste vi först förstå hur ryssarna ser på sig själva.

David följde upp med en fråga om det rör sig om ett behov att återbygga en svunnen identitet; är de patriotiska manifestationerna ett uttryck för Putins propagandastrategi, eller är något som Svenska institutet också skulle kunna hänge sig åt?

Sophie svarade att det med säkerhet är ett nations- och identitetsbygge, men att det är viktigt att komma ihåg att det inte påbörjats nu, utan att det skedde redan på nittiotalet, åren efter Sovjetunionens fall. När den sovjetiska nationalitetskänslan försvunnit behövdes den ersättas med något. Putin har sedan satt fokus på patriotism som en förutsättning för att landet ska kunna skapa en nationell identitet.

På frågan om varför så många ryssar är aktiva inom rörelser som värnar om det fosterländska svarade Sophie att det handlar om stolthet. Hon fortsatte att beskriva hur det även för den som inte är del av rörelsen kan vara svårt att inte bli generad, eller t.o.m själv rörd av de nationalistiska uttrycken.

Kan man tala om något sådant som russian values det vill säga typiska ryska värderingar? Vilka är de i så fall? undrade David. Sophie svarade att själva skulle ryssarna kanske säga kärlek till naturen, starka familjeband och lojalitet med varandra.

David vände nästa fråga till Kalle som i sin nyutkomna bok undersökt vilka som egentligen är Putins folk. Stommen i boken utgörs av intervjuer och har fokuserats till Putins anhängare då vi i Sverige genom vår egen media främst känner till Putins kritiker och deras åsikter. Den andra sidan skildras sällan och för många i Sverige är det svårt att förstå vem som stödjer Putin. Så, varför tycker många människorna egentligen att Putin är så bra? Kalle svarade att de svar han fick framför allt berörde tre områden.

Det första var den ekonomiska aspekten. Människor ställer det ekonomiska kaos som rådde under nittiotalet mot stabiliteten under Putins styre. Kalle menade att i Sverige trodde man att demokratins seger skulle komma efter Sovjetunionens fall, att allt skulle bli bättre med marknadsekonomi. Men för den vanliga ryska människan innebar perioden större osäkerhet, ekonomin rasade och man visste inget om morgondagen, pensioner och besparingar försvann i hyperinflation. Ekonomin var körd i botten och det tog många år innan den stabiliserades.

”Vi har fått det mycket bättre under Putins tid vid makten. Vi har pengar, vi har stabilitet, vi kan åka utomlands, vi kan köpa en bil, vi har mat på bordet, vi har säker morgondag”, resonerar Putins anhängare.  Kalle underströk att man självklart måste fråga sig om det verkligen har varit Putins förtjänst, det har kanske mer varit länkat till höga världsmarknadspriset på olja, men för många människor kopplas den ekonomiska uppgången till Putins styre. Människor vill inte att tillväxten stannar upp och att det sker en återgång till ekonomiskt kaos.

Den andra framträdande anledningen till Putins popularitet är den nationella förnedring som många upplevde efter Sovjetunionens fall och då Sovjetunionens identitet skulle ersättas. De intervjuade hade vuxit upp med en nationell identitet som var starkt knuten till Sovjet och upplevde att det var den onda omvärlden som bidragit till att slå deras land i spillror. Putin har fått folk att känna att de fått upprättelse efter förnedringsperioden på nittiotalet och har skickligt utnyttjat den känslan. Han har skapat en rysk militärmakt med oljepengar och spelar nu på de här känslorna för att återskapa stormaktsställningen.

Den tredje anledningen till Putins popularitet var inte något som så många nämnde självmant i intervjuerna – man ser inte att det finns något uppenbart alternativ till Putin: Om inte Putin, vem då? Och, kommenterade Kalle, det finns inte något verkligt alternativ, något som Putin själv sett till. Kalle sammanfattade med att det just nu inte går så bra med ekonomin och då måste Putin fokusera mer på de andra två aspekterna för att stärka sin ställning, Ryssland som stormakt och förtrycket av oliktänkande.

David bad Martin att kommentera på valfri aspekt och han började med att säga att i Europa ser vi nu en av de allvarligaste säkerhetspolitiska kriserna sedan slutet av andra världskriget. 1945 var senaste gången som ett land i Europa annekterade ett annat lands territorium med militärmakt. Martin poängterade att vi kommer att leva med konsekvenserna under all överskådlig framtid och se ekon av annekteringen minst tio till tjugo år framöver.

Hade du som forskare kunnat tänka dig att detta skulle ske? undrade David, varpå Martin svarade att ingen trodde att Putin var beredvillig att gå så här långt. Man visste att Putin byggt upp den militära kapaciteten, men att Martin själv inte kunnat hitta någon som skrev om detta före invasionen av Krim. Däremot var det många som efter annekteringen skrev att de hade förutsett det som hände …  Men tittar man historiskt vad som skrevs för 20-25 år sedan, var det många som pekade på Krim och frågade sig om Sovjets områden skulle disintegreras som Jugoslavien, eller om förändringarna skulle  ske under mer försonliga former. Krim var då en av de hotspots man pekade på, men i början av 90-talet blev det lugnt och stabiliserade sig.

Martin betonade att vi måste komma ihåg att Ryssland är ett av våra största och närmsta grannländer och kommer fortsätta att vara det. Även när den nuvarande konflikten bedarrat måste vi ha en lösning på vilken sorts relation vi ska ha med Ryssland.  På 90-talet t ex var många entusiastiska och ville läsa ryska, samma sak var det för hundra år sedan när Ericsson hade sin största fabrik i Ryssland och LM Ericsson ville flytta hela huvudkontoret till St Petersburg. Då sågs Ryssland som framtiden. Relationen har alltså varierat, vi har under århundradena haft kommersiellt, akademiskt och utbyte i varierande skala. Ibland har relationerna varit goda, ibland dåliga.

David kommenterade att under en del år har Ryssland inte setts som något problem. Vid köpet av gasledningen över Östersjön skrevs mycket i media om miljöaspekterna, men mindre eller inget om det rent strategiska perspektivet. Var det här en naiv gullepluttsyn på Ryssland? Eller trodde man att de var kapitalistiska oligarker i samma liga som vi, ”nyliberaler som nyliberaler” även om de var Putins nyliberaler?

Ja och nej, svarade Martin, på handelshögskolan propagerar man för tesen att ju mer länder handlar med varandra, desto högre blir trösklarna för konflikt. I det perspektivet blir gasledningen sedd i ljuset av utbud och efterfrågan. Bedömning var också annorlunda för tio år sedan. Putin har också förändrats mycket de senaste tio åren och omger sig med andra typ av personer, en annan politisk kategori nu och idag har ingen riktigt för avsikt att bli mer beroende av rysk gas.

David gick vidare med en fråga om det finns det fog att tala om en ryssofobi i Sverige?

Sophie sa att det nog mer hänger ihop med mediestrukturen och hur medierna är uppbyggda, det ingår i rapporteringen att man ska rapportera om det oväntade och det farliga, inte ta upp det som rullar på som vanligt. Det man kan säga, sa Sophie, är att den ryska staten är ond, men ryssarna är inte onda och det får vi inte veta så mycket om.

Kalle fick ordet och sa att för honom är ryssar som folk är mest. Han känner inte heller igen ryssofobikritiken, utan tycker att Ryssland och ryssar betraktas i svenska medier som vilket land och folk som helst, sedan om den ryska staten agerar aggressivt måste det rapporteras. Vi måste göra en distinktion mellan ryska statsmakten och ryska folket.

David förde diskussionen vidare med att människor i Ryssland tycker att de står för de sanna västerländska värderingarna, och att vi krockar som mest med den ryska propagandan med vårt fokus på hbtq-frågor, Pussy Riots, Pridefestivaler, etc och bad Kalle om hans reflektioner på detta. Kalle betonade återigen att bilden av ryssar som ett folk som står för de sanna kristna värdena kommer uppifrån. Homosexualitet var en ickefråga tills för ca tre år sedan, när statsmakten tog upp den för att det var ett välfungerande verktyg för att splittra oppositionen. Allt detta började innan presidentvalet, någonstans runt 2011 när Putin sa att han tänkte bli president igen. Då var det ganska många, framförallt i den liberala utbildade och välmående medelklassen i de större städerna, som blev besvikna. De hade hoppats på att Ryssland var på väg att bli ett normalt land som inte hade samma ledare i ett kvarts sekel. Det ledde till protester, och 2011-12 såg vi de största protesterna sedan Sovjets fall, och då främst mot bristen på demokrati och yttrandefrihet.

Det ledde till en förändring i Putins sätt att styra landet. Innan hade han försökt att positionera sig som hela folkets ledare, men nu insåg Putin att han förlorat stödet från den västorienterade, liberala medelklassen: de skulle inte rösta på honom. Men han hade fortfarande chans att konsolidera stödet hos resten av befolkningen och då blev bästa sättet att slå en kil mellan den västerländskt positionerade oppositionen och den del av befolkningen som hade mer konservativa värderingar, eller som inte var så införstådda med västerländskt liberala värden. I det sammanhanget passade lagen mot ”gaypropaganda” väl in eftersom den gjorde det möjligt att visa hur Putinmotståndarna också var motståndare till denna moraliskt riktiga lag.

Menar du då att det inte finns några homofoba tendenser i Ryssland, undrade David.

Kalle svarade att Ryssland är ett mycket homofobt land och ligger ungefär 30 år tillbaka i tid jämfört med Sverige vilket, menade han, inte är så konstigt om man ser varifrån det ryska samhället kommer, men homosexualitet var tidigare ingen politisk fråga. Man kunde leva som homosexuell i Ryssland utan att drabbas av något större problem, men plötsligt blev frågan ett verktyg för makthavarna, något de kunde ställa i motsats till de traditionella ryska kristna och ortodoxa värdena.

Kalle kommenterade på den stora uppmärksamheten kring Pussy Riot och menade att just vid tillfället för deras aktion brydde sig ingen så mycket om den, prästerna bad att de skulle kastas ut från kyrkan. Men sen såg någon inom makten att det kunde utnyttjas, och så ställde man Pussy Riot inför rätta med helt absurda anklagelser som givetvis den liberala oppositionen var tvungen att bemöta.

Nu öppnade man upp för publikens frågor och först kom en reflektion från en person med rysk bakgrund som noterade att anledningen till att segerdagen nu plockas upp och firas härrör från propaganda som går mycket djupt. Alla har släktingar som levde under andra världskriget, varför detta firande inte är något abstrakt, utan relaterar till en verklighet som alla är bekanta med. Hon tog även upp sovjetiska barnprogram och filmer som ett viktigt sätt att stärka självbilden.

Hur har den ryska propagandan blivit så bra, varför är ryssarna så ”korkade”? var nästa fråga från publiken.

Kalle svarade med att ryssar verkligen inte är dumma, utan att det finns helt rationella förklaringar till varför Putin är så poppis. På segerdagen firar man segern över fascism och inte över tyskarna. Obehagligt är att man använt det djupa minnet av kampen mot Nazityskland som ett verktyg för att skapa känslan av att Ryssland är omgivet av fiender. I relation till Ukraina har detta fungerat mycket bra. Det inramas som den eviga kampen mellan de goda och de onda, det är en berättelse man hört tusentals gånger och som fungerar om och om igen. Idag kan man se propaganda som skönmålar bilden av Sovjetunionen, där man tar hjälp av de sovjetiska tecknade filmerna och de klassiska spelfilmer som älskas av många. Det är samtidigt Sovjetpropaganda, och ger en bild av hur man ville att Sovjet skulle se ut. Den har upprepats under 20 år och så småningom finns risk för att den ersätter den riktiga minnesbilden av den sovjetiska perioden. Martin noterade att den ryska propagandaapparaten dessutom fungerar mycket bättre än den sovjetiska.

David tog debatten vidare och la fokus på de ekonomiska intressen som styr i europeiska länder där många har större intresse i att fortsätta sitt affärsutbyte med Ryssland än av att rycka ut till Ukrainas försvar.

Martin följde upp med att säga att de svenska företag som finns etablerade i Ryssland är medvetna om den ryska statsmaktens sidor, positiva som negativa, och att de framförallt vill ha tillbaka stabilitet och långsiktighet. Merkel kämpar för att hitta ett förhållningssätt; tusentals europeiska jobb står på spel om sanktioner införs. Sammantaget visar detta på hur komplicerat det är att ha en militär konflikt med en ekonomisk partner. Samtidigt, sa Martin, trodde vi att den ekonomiska situationen trots allt var viktigare även för Putin men där hade vi fel, Putin är beredd att offra ekonomisk tillväxt för militära mål och i detta skiljer sig EU från Ryssland. Martin sa också att vi inte vet vilka Putins utrikespolitiska kort är. Då Putin håller spelkorten dolda kan det tyckas som att han agerar spontant, samtidigt ser vi att han är alltmer hänsynslös. Barroso har sagt att vi fått löften av Putin om att ett Ukraina i EU inte var ett problem, men nu ser vi en rysk anda av att vilja söndra EU och ställa länder mot varandra. Jaltaavtalets doktrin har brutits av Putin och gäller därför inte längre.

En ny fråga från publiken handlade om arbetet för hiv-positiva då många varnar för att arbetssituationen i hjälpprogrammen blivit svårare. Hade någon i panelen hört något om detta? Kalle hade en konkret erfarenhet från Krim där man tidigare har haft bra program för hiv-positiva, men där det aktiva programmet försvann i och med annekteringen/återföreningen med Ryssland.

Därefter följde flera frågor från publiken: Vill den normala ryssen ha demokrati? Funderar man över detta? undrade en person.

Kalle svarade att det är en omfångsrik fråga men att om man ställer frågan till ryssar, svarar de ofta att om det var demokrati som vi såg på 90-talet så vill vi inte ha det tillbaka, då det inte fungerade. Rysk propaganda är också duktig på att övertyga människor om att det är illa på ställen i världen där man har demokrati.

Kvällens debatt gick mot sitt slut och den sista frågan gällde slaget om mediebilden: Ryska propaganda-tv har fått stor ekonomiskt stöd, hur ska västerländska media möta detta? Rubeln och oljepriset sjunker, kan det leda till att ryssarna väljer att slå till medan de ännu kan? Kalle kommenterade genom en reflektion om hur Rysslands propaganda utnyttjar en inbyggd svaghet i demokratin – i en demokrati tror man att media drivs av sanningssökan, inom diktaturen är det tvärtom.

Text: Lisa Hydén